Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bertel Gripenberg - I. Gallergrinden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BERTEL GRIPENBERG 261
Solguden är icke blott ljusbringaren, som i vigda
händer bär dagens ljungande vapen, han är tillika
hämnaren, som dödar med ett leende på läpparna.
Han är de starkes stöd och de svages skräck och
dvärgarne fly för hans åsyn. Så skapar människan
sin gud efter sitt eget beläte.
I besläktade känslor bottna också ett par dikter
som »Svensk sång» och »Germaniskt blod», där man
icke utan överraskning finner skalden i full
rustning på språk- och rasstridernas fält.
Karaktäristiskt nog gäller hans hänförelse dock icke så mycket
ivern att försvara nationella palladier som
tjusningen i att kämpa i mindretalets leder mot
övermakten, för kulturen mot inkräktaren. Det är en
stämning, mer än en övertygelsens inre makt. Huru
livligt man än må känna sig anslagen av tendensen i
dessa dikter, deras konstnärliga svaghet kan man ej
förbise. Särskilt den förra av dem verkar som en
tom parad, en gengångare från flydda tider, ett
avlägg av Gånge Rolfs bålda bardpoesi, men utan den
smattrande trumpetklang, som i bästa fall fyllde
denna med eggande ekon av stridens hetta och larm.
Den sista avdelningen är den svagaste,
alltigenom obetydlig, om man frånser några träffande
bidrag till Gripenbergs intellektuella karaktäristik,
såsom till exempel den fatalistiska bekännelsen »Ödets
stjärna». Men där finnes ett undantag och det en
pärla — jägarsången »Iselin». Hela vårens förföriska
makt och skälmska behag, dess blida vemod och rvu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
