Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bertel Gripenberg - II. Rosenstaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
266 EMIL HASSELBLATT
lighet, som sällan grumlas av en dunkel
föreställning. Språket sluter tätt till tanken, liksom gjuter
över den ett hölje av färgat glas. Endast ett par
gånger har oeftertänksamheten (eller rimmet?) rest i väg
med logiken. I »Livstrådarna» klagar skalden över
sin livstråd, vilken han i motsats till Lindagulls
finner »dov och bitter». Det är väl dock något luftigt,
till och med för ett så abstrakt begrepp som en
livstråd. Och i »Sådd och skörd» låter han en ört, som är
satt i ovärdig(1) jordmån bära stenar i stället för
frukter, något som väl dock ej är tänkbart ens i
»Rosenstadens» överjordiska sagoklimat. Mer fult
och klumpigt än direkt felaktigt heter det i »På
himlen stå planeterna»:
»Därute kämpas blödande om makt och guld och ära,
långt mera överflödande varandra vi beskära»
Man förstår meningen, men en löjeväckande
förväxling ligger dräpande nära till hands.
Detta är emellertid undantag. Oftare kan man
ertappa skalden med att för det rent musikaliska
glömma det illustrativa. Han sätter till exempel ett
så fattigt attribut som »väldig» till »vår» eller
stannar vid en så sökt sammanställning som »visshets
vind» — båda i den även annars svaga dikten »Vid
lustgårdens port» — bara för att ernå en bekväm
allitterationseffekt. I en dikt som »På himlen stå
planeterna» visar han sin versifikatoriska talang på
ett sätt, som väcker större undran än beundran. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
