Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bertel Gripenberg - II. Rosenstaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
270 EMIL HASSELBLATT
ny längtan, en ny smärta, när friska upplevelser
hunnit tända flamman i hans blod och fylla hans bröst
med sång. Gripenberg är som riddare i fru Venus’
tjänst alltför mycket »den farende Svend» för att
länge bära på ett nederlag annat än som »ett ärr
bland många på en ärrig sköld». Han sjunger —
quan d-m êm e — om kärlekens tjusning och pina:
»Jag sjunger om den eld som intet ger,
som aldrig skänker, som blott kräver mer,
jag sjunger kärlekens och kvinnans ära»
Den stämning, som ligger kvar över »Rosenstaden»,
är också slutligen besvikelsens, inte mättnadens eller
ledans.
Det är emellertid en lång väg från
Salomesångernas och Hungervisans lystna aptit på livet till denna
bittra insikt om lidelsens flyktighet, om
upplösningens nära samband med uppfyllelsen. Men det är
en väg, som leder framåt, mot nya städer, nya nål.
Ispahans rosendal är bara en genomgång. Väl är
det sant, att den mynnar ut i öknen. Men öknen har
en öppen och vid horisont och många vägar för den
ensamme ryttarens ritt under stjärnorna. Man ville
gärna i det beslutsamma ryck i tygeln, som präglar
samlingens sista dikter, läsa en åstundan hos
skalden att nu äntligen pröva sina sporrar i allvarligare
bragder än de lätta, om än så heta vapenlekarna vid
kärleksgudinnans hov. Men därom är ej rådligt att
profetera. Det lockar så många försåt vid vägkan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
