Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjalmar Procopé - Röda skyar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den så att säga fötts av tillfället, sugit sin flamma
därur och lyst däröver som lågan över en lampa.
Framom alla andra av våra unga diktare har
Procopé varit de solenna tillfällenas skald; högre,
starkare än någon annan har han tolkat deras innebörd
av fest eller allvar. Festdikten, prologen eller
kantaten, höra i allmänhet till de minst haltfulla
valutorna på den poetiska marknaden, men Procopé har
mäktat förläna dem den poesiens guldvikt, som
bevarar deras värde över det flyktiga ögonblick, då
de präglades för att växla ut den bundna metallen
på bottnen av stundens stämning. Ja, det är som
om hans dikt rent av skulle behöva denna yttre
påstötning för att lyfta och stiga så högt den förmår.
Där skalder med bredare lyriskt vindfång än hans
blivit sittande i de gustna frasernas sump, där
räddar han sig över, stundom med behändighet, men
ofta med en verklig inspirationens kraftyttring, som
kommer en att glömma, att denna flykt av så ikarisk
höghet i själva verket varit en flykt — på beställning.
Det är därför mer än en tillfällighet, att själva
kärnan i Procopés bok är en tüillfällighetsdikt i
strängaste mening: kantaten från promotionen år 1907.
Man får gå tillbaka ända till Topelius’ tider för att
finna något därmed jämbördigt inom denna del av
vår litteratur. Och det vittnar ej ringa om diktens
monumentala resning, att den blivit jämförd med
Viktor Rydbergs storslagna kantat vid Uppsala universitets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
