Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gerhart Hauptmann - Der arme Heinrich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
316 EMIL HASSELBLATT
»Sieh’ hier, auf diesem Felsen steh’ ich oft
und lästere, und das Echo lästert wieder
mit Fluch und Hohn: wir beide überschreien
der Vögel Stimmen und der Blätter Rauschen,
das Tosen des Wassers oft — und doch und doch
wie tief noch sind wir unter das gestellt,
was Sünde heissen könnte wider Gott!»
Men det mesta upplöser sig dock i bred retorisk
deklamation, en larmande kraftpoesi av det slag, där orden
göra mer väsen av sig än innehållet och jakten av
vilda, upphetsade tankar virvlar förbi som en storm
på ytan, utan att nå de stora djupen.
I följande akt, som utspelas i pater Penedikts
lilla skogskapell, möter den vackra scen, där
Ottegebe, ledd av sina drömmars tvingande maning, i ett
tillstånd av salig hänryckning, som närmar sig
extasen, uppenbarar sig för den förtvivlade riddaren och
med en sierskas makt i de inspirerade orden befaller
honom att följa sig. Det står i denna akt — den
enda där hon träder direkt i förgrunden — kring
hennes person en gloria av skär, nästan överjordisk
poesi, som ställer henne i bredd med Gretchen,
Clärchen och andra härliga jungfrugestalter ur Tysklands
klassiska litteratur.
Sista akten försiggår en strålande
vårsommarmorgon på Heinrichs stamslott i Aue. Ryktet om
riddarens underbara tillfrisknande har föregått
honom och hans trogna invänta nu i spänning hans
återkomst. En munk hastar in i salen och slår kåpan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
