Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Den pietistiska rörelsen i Tyskland. — Förföljelser mot Folcher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I de småländska bygderna lefde en handlande, Folke Månsson,
och hans hustru Helena Börjesdotter. De bodde i Kalmar och
hade sex söner. Den namnkunnigaste af dessa blef Johannes,
född den 11 aug. 1664. Johannes Folcher var utrustad med
stora läsgåfvor och en snabb fattningsförmåga. Redan vid åtta
års ålder eller år 1672 insattes han i stadens läroverk, och 1684
var han redan färdig att begifva sig af till Uppsala. Sedan han
år 1693 hade tagit den filosofiska graden, erhöll han tvenne
stipendier för en utrikes resa. Han begaf sig till det tyska
universitetet i Giessen, och där aflade han 1696 de högsta profven
för teologie licentiatexamen och erhöll omedelbart därefter
teologie doktorsvärdigheten. Under sin vistelse i Tyskland lärde
han känna många af de förnämsta banérförarne för pietismen,
och han lärde i sitt hjärta akta tron på Guds son högre än all
världslig kunskap.
Efter en tids vistelse i Tyskland begaf han sig till Stockholm,
där han meddelade undervisning i åtskilliga familjer. Till och med
konungens uppmärksamhet fästes vid den lärde och begåfvade
mannen, och vid Karl XII:s kröning utsågs han att å riddarhusets
sal hålla ett tal på latin. Hans tro var dock af den art, att han
icke kunde dölja den, och därför blef också hans lif fullt af
lidanden.
I sin födelsestad Kalmar sökte han ett lektorat i logik och
fysik. Biskopen och konsistorium ville på inga villkor mottaga
honom, emedan han var känd för pietism, och de fruktade, att
hans därvaro kunde uppväcka oro och svårigheter för fäderna.
Emellertid öfvergick hans lärdom alla hans medsökandes, hvarför
man icke kunde undgå att hos konungen föreslå hans
utnämnande. Omedelbart därefter prästvigdes han och erhöll
därigenom tillträde till kyrkorna. Hans uppträdande där präglades
i all synnerhet af en hjärtlig frimodighet, som icke skydde att
framhålla Guds rena ord, äfven om han därigenom åsamkade sig
själf många lidanden. Han förblef på sin plats till år 1701, då han
utnämndes till teologie professor i Pernau i Livland, som på den
tiden tillhörde Sverige. Vid detta universitet var han rektor
under åren 1703—1707.
På denna tid rådde vid detta universitet en afgjord lutning
till ortodoxi och till följd däraf en misstro till all lefvande och sann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
