Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 24. Henrik Schartau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TJUGUFJÄRDE KAPITLET.
åhörarnes eftertanke och vänja dem vid att reflektera öfver kristen¬
domens hufvudläror.
Det är klart, att Schartau härvid stod i fara att alltför
mycket inveckla sig i en mängd ortodoxa spetsfundigheter ända
in i de minsta detaljer. Men det är ock onekligt, att han där
vid lag betonade en sak, som äfven i våra dagar är alltför mycket
förgäten. Det är sant, att lifvet i Guds sons tro är och blir det
viktigaste af allt. Men utan att äfven för tanken hafva utredt
kristendomens sanningar, så att man upptagit dem, så vidt möj¬
ligt är, både i förstånd och hjärta, så saknar man den fasta håll¬
punkt, hvarifrån man kan kämpa mot otron både inom och utom
sig själf. Schartau drefs måhända till en viss ensidighet här¬
utinnan till följd af den riktning, som förut hade gjort sig gällande
på det religiösa området, nämligen betonandet af det kristliga
lifvet sådant det gestaltar sig i känslan. Därför inträdde åter
efter hans dagar en nödvändig reaktion, hvarigenom äfven den
kristliga känslan fick komma till sin rätt.
Schartau tillämpade mycket strängt binde- och lösenyckeln,
hvarigenom han blef nästan allas biktfader, hvilka kände sig be¬
höfva ett ord om synders förlåtelse från en annans läppar. Detta
vållade dock åtskilliga oordningar med afseende på den kyrkliga
»stängselförordningen>, såsom en hans biograf uttrycker sig, i
det att många personer icke endast från Lunds stad utan ock
från landet där omkring uppsökte Schartau såsom sin andlige
ledare. Härigenom kom Schartau, som i teorien var så sträng
som möjligt beträffande gränserna för den andliga verksamheten,
i praktiken i kollision med det då gällande sockenbandet, hvar¬
med menades, att man i andliga frågor icke fick vända sig till
någon annan präst än den i socknen anställde. Utan att fråga
efter, hvad lag och författningar föreskrefvo, vandrade människor
i sina själsangelägenhbeter till Lund, »där Schartau nästan stän¬
digt satt i biktstolen med sitt höga allvar och sin vänliga mild¬
het», såsom en af hans biografer säger. Genom de bekännelser,
som vid dylika tillfällen aflades, kunde han ofta återställa stulet
gods jämte en femtedel därutöfver men omtalade aldrig, från
hvilken dylika återburna medel kommo. Han var mycket rädd
att på något sätt utsätta den brottslige för allmänhetens känne¬
dom. Då doktor Hyllander skriftligen frågade honom om en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
