Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 30. Lars Levi Læstadius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE ANDL. RÖRELSERNA UNDER DET’ I9:DE ÅRHUNDR. 283
väckte mycken vördnad och beundran, glömde han aldrig. Men
hvad det var för kvinna, som svettades blod för kristendomen,
det har ännu icke, skrifver han år 1852, blifvit klart för åskåda¬
ren. Likaså kände han i sin lifliga inbillning under barndoms¬
åren en förunderlig liklukt i skogen, och denna liklukt förekom
ofta. Att denna liklukt var andlig, slöt han själf däraf, att
han i drömmen ofta hade att göra med de döda, och att dessa
ansatte honom hårdt. Men emedan han fick en underbar kraft
att flyga högt öfver jorden, så kunde de döda icke göra honom
någon skada. Allt detta ansåg Leestadius sedermera häntyda
på den andliga och eviga döden och flygandet på en högre kraft.
Han ansåg sig dock under allt detta för egen: del sakna andligt
lif. Han var en yster pilt, mycket benägen för spratt och skälm¬
stycken och dessutom så oförvägen, »att», såsom han själf säger,
>det var ett Guds under, att han icke bröt af sig armarna i
rännbacken>». Men öfver allt detta låg dock ett melankoliskt
drag. Hans temperament synes hafva varit en blandning af
faderns och moderns. Han säger härom: »Huru temperament¬
lytena fortplantas från föräldrar till barn, har Lars Levi Leesta¬
dius i senare år fått erfara, när en jämförelse blifvit gjord mellan
hans och föräldrarnes temperament vid samma älder. Han har
nämligen ärft faderns hetsiga temperament och moderns melan¬
koliska». Såsom ett bevis på det från modern ärfda grunddraget,
som förefanns hos honom, omtalar Leestadius, att han vid 16 års
ålder en gång vid en lustbarhet skilde sig från sina ungdoms¬
vänners lag och satte sig på ett afsides ställe nedslagen, utan
att han visste, hvad som fattades honom, »ty» säger han, »han
var melankolisk. Hvad hade då händt»? Denna fråga besvarar
han sålunda: »Ack, han visste det icke själf. Men 27 år därefter
har han fått veta det». Han ansåg nämligen, att denna hastiga
förändring ifrån glädje till en melankolisk stämning var en ver¬
kan af den förekommande nåden. Han säger också i samman¬
hang härmed: »Det gifves knappt någon människa, som icke
någon gång i sitt lif varit ängslig utan att veta hvarför. Men
det är så få människor, som gifva akt på den hemliga rösten
inifrån. När det skrifna ordet icke verkar någon besinning, måste
Guds ande omedelbart genom en inre röst väcka den säkre
syndaren till eftertanke». Emellertid verkade detta allvar, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
