Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 36. Pehr Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
372 TRETTIONDESJETTE KAPITLET.
mig. Hans hustru låg för döden och hade förbjudit honom
komma hem, förrän han hade mig med sig. Dörren hade läm¬
nats öppen, så att jag hört samtalet. Nu ropade jag in mannen,
och en stund senare var jag klädd och vandrade ut med ho”
nom. Han bodde ytterst i Haga.. Där kommo vi in i ett rum:
Jag kan ej beskrifva, huru där såg ut. I ett hörn af rummet
på en halmmadrass och knappt skyld af några trasiga klädes¬
plagg låg en kvinna, förtärd af sjukdom och armod. Mannen
sade: »Här är domprosten. Nu skall du väl icke skälla längre
på mig för det.> — »Jaså», svarade kvinnan, »du kom verkli¬
gen fram. Du stannade icke på krogen och söp dig full? Så¬
dan är han, det svinet, vet prosten.» — »Liksom icke du super
lika mycket>, tillade mannen. På detta sätt fortsattes en stund
samtalet mellan de båda makarne, under hvilket de framkommo
med de gräsligaste anklagelser mot hvarandra. Bland annat an¬
förde hustrun, att mannen tvingat deras knappt 14-åriga dotter
att på det skändligaste vis försörja sig, och detta måste han er¬
känna men ursäktade sig med, att hustrun icke satt sig däremot.
EFMNan. jag gick; shade? Herren så verkat på deras hjärtan, att
de gräto öfver sitt elände och lofvade att med Guds hjälp börja
ett nytt lefverne. Och nu, min vän, skulle du se, hvilken för¬
ändring försiggått med dessa människor! Mannen ser jag stän¬
digt i kyrkan, och, när jag besöker dem, kan jag knappt tro,
att det är samma folk och samma bostad, jag nyligen under så
hemska förhållanden lärde känna.
När jag gick ifrån dem, kom jag ihåg, att jag lofvat besöka
en sjuk sömmerska vid Stampgatan vid första tillfälle, jag gick
ut. Det var lång väg dit, men jag kände mig bunden af mitt
löfte, fortsatte vandringen och fann ändtligen huset. Hon bodde
högst uppe på vinden, dit blott en stege ledde. >»Herr dom¬
prost», sade hon, då hon fick se mig, »jag är förbannad. Doktorn
säger, att jag skall dö, och jag vet, hvart jag kommer, ty det
står i skriften, att »den, som bannar sin fader eller moder, dens
ögon skola korparna vid bäcken uthugga», det betyder fördö¬
melse, — och jag har förbannat min mor.> Hennes ögon brunno,
hennes anletsdrag uttryckte den största förskräckelse. Jag satte
mig ned hos henne, medgaf, att hon hade rätt, men Had att ola
läsa litet mer ur skriften. Och allt efter som jag läste, allt efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
