Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 36. Pehr Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRETTIONDESJEETE KAPITLET:
Huru stor betydelse, man tillmätte Wieselgrens verksamhet,
framgår i synnerhet af ett yttrande, som ärkebiskop Karl Fredrik
af Wingård en gång fällde: »Svenska folkets störste välgörare
i våra dagar äro Karl XIV Johan och Pehr Wieselgren, båda
äro snillen, båda de ädlaste hjärtan. De skola måhända icke
själfva få skåda de välsignelserika frukterna af sitt arbete, de
skola kanske få röna otacksamhet af ett otacksamt och förblin¬
dadt släkte, men kommande släkten skola välsigna dem.»
Trenne gånger var Wieselgren uppförd på förslag till teo¬
logiska professurer, två gånger på biskopsförslag i Växjö stift.
Dessutom kallades han af en mängd sällskap, kända för män¬
niskovänliga syften, till ledamot. År 1863 tilldelade Svenska
akademin honom Karl Johans-priset för litterära förtjänster.
Man kan undra, hvarför akademin underlät att tillgodogöra sig
en förmåga sådan som Wieselgrens, och enda svaret blir, att
hans kristligt allvarliga sinnesriktning och hans frisinnade åsikter
ansågos lägga hinder i vägen därför.
Då hans kroppshydda blef allt mer och mer nedbruten och
kändes som en börda för den verksamme anden, längtade han
att få skiljas hädan och vara när Kristus, hvarför han med glädje
såg framåt mot aftonen af sin lefnadsdag. Den inbröt ock den
10 okt. 1878: Hans dödsbädd var en ljuflig predikan om trons,
kärlekens och hoppets makt. Hans hjärta var fullt af tacksä¬
gelse, och i glad förtröstan, med blicken riktad på Herren gick
han öfver gränsen. Oförgätliga ord af kärlek och tröst talade
han till de omkringstående sörjande, och längtande efter änden
sade han: »Kom, Herre Jesus.» Herren hörde ock sin tjänares
bön och löste de jordiska banden samt lät den gamle troshjälten
få komma till hvila.
Vi vilja såsom en afslutning meddela några verser ur ett
poem, uppläst vid Pehr Wieselgrens graf:
»Varmt var hjärtat, som har brustit,
Rikt det lif, som slocknat här;
Endast sällan fås en herde,
Vördad såsom han och kär.
Snillets eld var honom gifven,
Blänkte, där hans stämma ljöd.
Mera dock till hjärtat trängde
Värmen af hans kärleksglöd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
