Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 41. Andliga rörelser i Vermland och Dalsland - VI. Johannes Andersson (Fjellstedts-Johannes)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE ANDL RÖRELSERNA I VERMLAND OCH DALSLAND. SIT
åt Jesus!» Dessa ord, de sista, gossen hörde från denne predikants
mun, gingo honom genom märg och ben, och, i det han vände sig
bort från predikanten, trillade stora tårar såsom ärter ned för hans
kinder, och han kunde sedan icke finna ro, förrän han öfver
lämnat sig åt Kristi nåd.
Nu var Anderssons namn snart på allas tungor i mellersta
och västra Vermland. Såsom om mästaren sade somliga: »Han
är god»; men andra sade: »Nej, han förvillar folket». Till de
Sistnämnda hörde i främsta rummet präster. Dessa förstodo
icke eller ville icke förstå Guds råd.
Så t. ex. hade pastoratsadjunkten O. Lindegren i Svanskog ut
verkat den 29 juli 1860 mot Andersson kyrkorådsförbud med för
pliktelse att icke vidare uppträda med andliga föredrag inom socknen
jämte 50 kr. vite för den, som vågade upplåta sitt hus för andlig
sammankomst. En månad senare genomdrefs i Kila mot An
dersson kyrkorådsförbud jämte vite af 100 kr .för den, som öppnade
Sitt hus för offentlig förkunnelse af Kristi ord.
Men detta ord kan under ingen tid bindas. Andersson och
med honom tjogtals andra evangelister förkunnade ordet trots
kyrkorådsförbud, hot och motstånd, och det bar härlig frukt då
Strax och för kommande tider.
Andersson var en af hjärtat gudfruktig och rättsinnig man.
Övän som vän bemötte han mildt och fogligt. Genom vishet
och kärlek vann han hjärtan för Gud. »Han var så hjärtligt
mild mot hvar man, att ens hjärta måste smälta, då han talade.
Man fick ej tid att göra motstånd». Så vittnar eftervärlden om
honom. Under förföljelsens tider kastade en gång efter en sam
mankomst ovännerna honom in i ett svinhus, men där prisade
han högljudt Gud, som i stället för helvetets eld gifvit honom
att på en så dräglig plats något litet lida smälek för sin konungs
skull. Då de förföljande hörde honom i kärlek prisa Gud, blef
han strax utsläppt. I fråga om kyrklig bekännelse hyllade han
i hufvudsak > Luthers lärouppfattning. Rörande församlingsord
ning och nattvard kom han till samma ståndpunkt som Kristus
och hans apostlar, nämligen att de troende äro i andliga ting
uttagna från världen och kunna i dessa ting icke hafva gemen
skap med otrons barn. Men han manade till tålamod och för
Siktighet i dessa stycken. I samkväm var han mycket meddelsam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
