Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 42. Andliga rörelser i Dalarne - V. Graf Olof Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
630 FYRTIONDEANDRA KAPITLET.
Aldrig har min själ mera helt deltagit i något, än jag då
gjorde i den sången. Ja, både melodi och ord trängde så djupt
in i mitt sinne, att de äro därur outplånliga, och det gudomliga
i sången, ordet och sakramentet uppslukade mig så, att jag all
deles förglömde mig själf och tyckte mig vara så nära himmelen,
som någon dödlig kan komma. Det var dock icke Guds fria
nåd i Kristus och syndernas förlåtelse, som så intog mitt upp
rörda sinne, utan det var Guds storhet och höghet eller med
andra ord, jag tyckte mig vara så nära Gud, att jag var utom
mig af vördnad för hans majestät.
Efter min konfirmation framflöt min ungdomstid under hopp
och fruktan: hopp, att jag skulle blifva bättre med tiden, fruktan,
att jag kunde dö, innan jag blefve färdig. Jag läste väl och bad
men blef aldrig riktigt belåten. Då jag var på mitt 20:de år,
eller år 1848, blef det ännu mera allvar. Antingen skulle jag
nu blifva en riktig kristen eller ock slå allt ur hågen. Bedja
måste jag, och Gud skulle ock nödvändigt höra mig, ty Elias
var en människa såsom jag, han bad, och det regnade intet i
tre år och sex månader. Hvarför skulle Gud då icke höra äfven
mig och göra mig rättfärdig? — men det var i min blindhet
detsamma som egenrättfärdig eller rättfärdig af gärningar. Jag
bad och var lika syndig om icke värre. En synd, hvari jag låg
fången, och som mycket plågade mig, var svärjandet. Jaäpsset
Gud löften, att, om det än skulle kosta mitt lif, skulle jag icke
synda mera, och ändock, när ungdomsvännerna kommo och
lockade mig till sina s. k. oskyldiga nöjen, gick jag med. En
gång, när jag gick från dansstugan, bäfvade jag, så att jag trodde,
att hjärtat skulle brista. Det ljöd i mitt inre: Du blir evigt
fördömd, ty du har brutit dina löften. Hemkommen på gården
tog jag af mig mössan, knäppte ihop händerna, såg upp till him
melen och svor vid den allvetande Guden, att jag aldrig skulle
synda mer men syndade ändå. Enda vägen till frälsning och
helighet, tron på syndernas förlåtelse i Jesu namn, var mig i
praktiken obekant, fastän jag hade den i förståndet. Jag började
tänka, att Gud kanske aldrig ämnat, att jag skulle till himmelen,
eftersom han icke gjorde mig from, huru jag än bad honom där
om, och jag kom ihåg, att jag på flera ställen i bibeln läst om
utkorelsen, i synnerhet i Rom. 9 kap. Nu ville jag hafva reda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
