Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 44. Några drag af den andliga rörelsen i Västerbotten - I. Norra Västerbotten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
720 FYRTIONDEFJÄRDE KAPITLET.
känna vi icke. Om: denne Arvid Erik berättas, att han i sin
ungdom fört ett utsväfvande lit men hade blifvit omvänd på ett
mycket kraftigt sätt, så att af en Saulus i sin mån vardt en
Paulus. Han verkade mycket med sin sånggåfva. Och sjungande
gick han hem. Han hade nämligen en söndag haft sammankomst
hos Sam. Perssons i Näsfäbodarna. Och, då han där mycket
sjungit och bedit och hänfört många med sin älsklingssång : »Eja,
mitt hjärta», så hade han därifrån begifvit sig hem, och man hade
hört hans stämma vidt omkring sprida ut evangelium i sången:
>Så högt har Gud, oss till stor fröjd> etc. Det har varit hans
sista vittnesbörd. Ty i den natten afsomnade han.
Det vore för långt att här tala om flera af desse Ol. Jons
kristna och deras mission. Till dem hörde äfven en Anders
Andersson i Kåsböle och något senare en Karl Karlsson i Tjäl
byn m f., som på 1840-talet voro till stor välsignelse för
många.
På den tiden var husbehofsbränningen allmän, och i Löf
ånger funnos många brännvinspannor. Men bland Ol. Jons-läsarne
förgick lusten att bränna, så att en och annan panna blef obe
gagnad, till förtret för kronans tjänare och icke utan förtrytelse
för dem, som brände. Det var också bland dessa läsare P. Wiesel
gren på sin resa upp till norden fick en liten nykterhetstrupp i
Löfånger.
Hvad Ol. Jonssons personliga lif angår, så vardt han rätt
mycket trakasserad af konventikelplakatets tillämpare. Ortens
länsman Noring och fjärdingsmannen Frans Rusk hade be
ständigt öga på honom. Han lades ej i bojor men fördes till
Umeå att stånda till ansvar inför landshöfdingen. Denne tyckes
hafva fått samma intryck som fordom Felix, då Paulus talade
till honom. OL Jonsson stod där, stödd på sina kryckor, och
talade och svarade, såsom Guds ande gaf honom det för tillfället.
Den, som anklagade honom, var kronolänsmannen Noring: Men den,
som förde honom till Umeå, var vice länsman Lindal, som hade
till biträde en välaktad bonde Joh. Fr. Löf i Hökmarksby.
Oron vardt så mycket större, då den andliga rörelsen fann
medhåll af dåvarande pastorsadjunkten C. O. Sandell. Denne
ådrog sig också en skrapa hos domkapitlet, för att han en dag
hade tagit med sig sina nattvardsbarn och gått till en samman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
