Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 49. Andliga rörelser i Gestrikland - V. Jonas Uhrus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE ANDL. RÖRELSERNA I GESTRIKLAND. 375
och han måste åter börja att vittna om sin frälsare. Snart spridde
sig ryktet, att en läsare kommit dit. Man samlades för att se
det underliga och farliga, som var å färde, och vittnesbördet blef
icke utan -frukt.
Ifrån Hafverö företog Uhrus under sommaren 1849 tre resor
öfver skogarna till Rätan i Jämtland. Där fanns då en liten för
samling af troende, som lefde i den första kärlekens ljufliga dagar.
Då Uhrus skulle återvända därifrån sista resan, sade vännerna,
att de ville följa honom en liten bit på vägen. När de så kommo
till stranden af en sjö, föllo de gemensamt ned på sina knän i
bön till Gud. De hade då följt honom 1!/; mil. Till denna in
nerliga och varma kärlek, som i synnerhet på denna tid före
fanns emellan de troende och gaf sig tillkänna på många sätt,
bidrog icke så litet, såsom Uhrus säger, den förföljelse, som de
då beständigt voro utsatta för. Den skadade dem icke utan dref
dem fastmer närmare Herren och närmare hvarandra. Oek, rar
lidandet drifver på och kärleken drar, så bär det hemåt.
Innan Uhrus reste hem på hösten, gjorde han ett besök i
Berg i Jämtland och stannade där något öfver en vecka. Om
denna resa berättar han följande: »Då vi en afton skulle hålla
bön i en by, fingo vi bud från myndigheterna att inställa oss
till förhör i prästgården. Där väntade mig då länsmannen och
fångföraren för att transportera mig till Östersund på grund af
brott mot konventikelplakatet. En stor folkskara hade samlat
sig för att begapa oss. De förde ett grufligt oväsen, skrålade
och pratade, men vi fingo icke öppna vår mun till vårt försvar.
Jag säger wz, ty handlanden C. W. Nordgren, sedermera bosatt
i Gefle, var med och stod vid min sida. Jag var hans gäst,
och därför var han lika brottslig som jag. Han sade då: Tagen
FstUkras, så? följer jag med till häradshöfding Hasselqvist. —
Kronobefallningsman Tirén var så förbittrad, att han satte sin knutna
Hand under min hala ochisade:rOm du wore: så kall som is, så
skall jag värma digi Det förtröt honom nämligen, att vi icke
blefvo rädda, och därför blef han ännu mera vred. När jag sedan
hörde bojorna skramla, ryste jag, när jag såg dem, blef jag rädd,
men, när de kommo närmare, förvandlades rädslan i glädje, ty
jag ansåg mig ovärdig att något lida med och för Kristus. Emel
lertid blef det icke något fängslande af. Af hvilken orsak vet jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
