Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 57. Andliga rörelser i Skåne - V. Hans Birger Hammar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1230 FEMTIONDESJUNDE KAPITLET.
dem lämpligast, måtte medverka därtill, att vid den offentliga
gudstjänsten hedningarne särskildt ihågkommas vid de allmänna
bönerna; 2) en skrifvelse från mötet till alla teologiska fakulteter
i Norden med begäran, att missionshistorien, som hittills alldeles
icke eller endast i förbigående varit föremål för akademiska
föreläsningar, medan länge sedan utdöda kättare och kätterier
ytterst utförligt afhandlats, måtte hädanefter komma till sin rätt
och behandlas med den utförlighet, som missionens vikt och be
tydelse kräfver»>.
Vi finna således, hurusom Hammar intresserade sig för allt,
som rörde sig på det andliga området, och huru han visste att
bortse ifrån skalet för att så mycket säkrare träffa kärnan. Hans
arbetsdag började emellertid lida mot sitt slut. Han hade vid
fera tillfällen tryckts af sjukdomens lidanden men återvunnit sina
krafter, så att han kunnat fortsätta sitt viktiga arbete. Nu började
dock aftonen på han verksamma lefnadsdag att skymma. Påsk
dagen 1862 tilltog sjukdomen med förvånande hastighet, men
han uthärdade ännu några dagar. När det led mot slutet, sam
lade han de sina omkring sig. Till sin hustru sade han: »Hälsa
mina barn, att de icke sörja däröfver, att de äro fattiga. Jag
har icke brytt mig om att samla penningar, men de hafva en
rik fader i himmelen, som nog försörjer dem. Måtte de blifva
hans barn! Hälsa äfven skollärarne. Måtte Gud gifva dem redliga
hjärtan att uppfylla sina åligganden! Och mina kära kolportörer,
måtte Gud välsigna dem i deras verksamhet»! Efter en stund
sade han: »Sjömannen på det vilda hafvet dör lugn, då han
somnar i frälsarens armar». Därefter utropade han: »Ack, huru
skönt att dö, då man kan säga: ’I Kristi sår jag somnar in’».
Åter sade han: »Jag hör den skönaste musik och sång, det är
lofsångerna inför lammets tron». Därunder satt han lyssnande
med hopknäppta händer och med ett salighetsskimmer utbredt
öfver ansiktet. Då hans hustru frågade honom, om han ännu
hörde sången, svarade han: »/a». Innan han utandades sin sista
suck, sade han med synnerlig tonvikt: »Fndast fyratiosju år»,
hvarefter han insomnade i den sista sömnen kl. 1 på morgonen
den 25 april 1862. Hans lefnadsdag var icke lång, men under
densamma hade han hunnit utföra ett verk, som allaredan burit
välsignelserika frukter för folk och land.
FenrdrnaLagananarrannördJNisRRRARAR
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
