Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 61. Arbete för religions- och samvetsfrihet - IV. Religionsfrihetsfrågan vid 1856—1858 års riksdag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARBETE FÖR RELIGIONS- OCH SAMVETSFRIHET. 1415
derslet en förgången tids traditionella band; han ryckte bort
den bindel, som fariséens skenheliga högmod och judendomens
prästerliga härsklystnad hade knutit för det mänskliga förnuftets
ögon; han proklamerade för all världen den satsen: ”Pröfven
allt] och behållen, hvad godt är. Han sade till alla uppblåsta
och förkättrande skriftlärde: ”Dömen icke, och I skolen icke varda
dömde”. Och en ny ande vaknade upp i världen, en ny san
ningens morgonrodnad. Och mänskligheten, som varit på väg
att förfrysa under vantrons och själfförgudningens isande om
famning, kände åter sitt hjärta klappa. Ty kristendomen hade
predikat en ny moral, kärlekens, fördragsamhetens och ödmjuk
hetens upphöjda och människovänliga sedelära. Andra tider
kommo. Kristendomens ursprungliga renhet hade flytt. Den
blef allt rikare på former, allt fattigare på innehåll. Icke så som
hade dess eviga grundsanningar förlorat sitt värde eller mistat
sin giltighet och kraft, men mästarens ande bodde icke längre
såsom fordom, obesmittad i hans apostlars och lärjungars hjärtan.
Statsklokheten hade under seklens lopp tagit kristendomen om
hand och bearbetat den för sina ändamål. Den hade uppställt
statskyrkan på den religiösa enhetens princip såsom ett bålverk
mot alla påtränganden af en friare forskning och kring denna
kyrka grupperat auktoriteten, traditionen, vanan såsom hennes
säkraste och pålitligaste stöd. Men stöden vacklade småningom
och ramlade slutligen. Trots all inkvisitionens tortyr, trots alla
förföljelser med gissel och bojor, bilor och svärd kunde sanning
ens och frihetens evige ande aldrig fullt bannlysas ur världen.
En gnista däraf lefde ännu alltid kvar i någon undangömd vrå,
någon andens tysta och förborgade verkstad. Så framträdde ur
dunklet för trenne århundraden sedan den stote reformatorn,
stiftaren af vår protestantiska församling, och måttade med ljung
eldskraften af sin inspirerade ande åt romerska kyrkan, .den
tidens statskyrka, ett af dessa djupa banesår, hvarifrån hon ännu
ej hunnit blifva läkt och troligen aldrig kommer att helas. Och
dock är det hos denne store reformator, som man nu så fiket
letar efter skäl och bevis för den religiösa ofördragsamhet och
der. yttre tvangslagat, Som-INan. anser böra värna statskyrkan,
sedan hon visat sig vara för sväg att kunna upprätthålla sig
själf... Var det då icke mot en statskyrka, som Luthers glödande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
