Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. De båda rivalerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
- Ställ inga frågor på mig, karl, utan svara
själv!
- Då vill jag svara, att jag känner Johanna
bättre, än att hon skulle tänka så; annars skulle
jag icke värdera henne så mycket som en utsliten
sko... nej, då skulle den rike mannen gärna få
taga henne. (Sven torkade sig härvid i ögonen.)
Men se, Johanna vet, att jag kan arbeta och försörja
en hustru så bra som någon i min ställning; och
skulle onda dagar komma, så vet hon av Guds
ord, att en hustru skall dela ljuvt och lett med
sin man. Ja, herr patron, Johanna och jag och
hennes föräldrar ha ofta talats vid om den saken.
Hon vill gärna slita ont för min skull, om Gud
så vill...
- Där sticker »läsaren» fram! Är det icke för
löjligt, bror Brackander? Hi, hi, hi! grymtade
Spöqvist.
Sven rodnade, och en krampaktig ryckning
kring hans läppar visade, att han ej var känslolös
för den värde kronobetjäntens upprepade hån.
Svens naturligt häftiga lynne, likasom hans stolta
sinne, jättelika växt och väldiga kroppskrafter, var
ett släktarv; i hans ådror rann friskt och oförfalskat
de gamle vikingarnes blod. Han kände för ett
ögonblick en hjärtinnerlig lust att riktigt gastkrama
länsmannen; men han sansade sig och höll sitt
lynne i tygeln. Men att besegra en rättvis och
oupphörligt retad harm kostar ansträngningar och
tager större krafter i anspråk än dem Sven en
gång visade sig äga, då han inför de förvånade
djäknarne »kysste» släggan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
