| 60 |
Den enkla tråden i vår berättelse återför oss till Trevnadslösas kontorsrum, till patron Nikolaus Brackander. Lyckliga händelse! Vem återser ej med nöje denna intressanta personlighet!?
Patronen har nu, likasom vid vårt förra besök, sin själafrände, kronolänsman Spöqvist, och toddyglasen till sällskap. Ty det är solklart, att där en Brackander och en Spöqvist sammanträffa, där skola även tvenne toddyar vara.
Samtalet är viktigt... allvarsamt. Patronens ansikte lågar av en ädel vrede; kronolänsmannens ligger i allvarsamma rynkor, undantagandes någon gång kring munnen, som, då Brackander vänder ryggen till, drager sig till ett tvetydigt leende, snarlikt ett av skadefröjd.
Patronen demonstrerar väldeliga, spottar ofta och svänger i handen en av sina mest älskade piskor.
— Och du nekar icke, Spöqvist, att du bland folket fört ut det fördömda ryktet, att jag friat till Johanna? fortfor patronen, i det han med armarne i sidan stannade framför den tilltalade.
— Kära du, svarade Spöqvist saktmodigt, jag
| 61 |
— Tig! Du är en brännvinsadvokat! röt Brackander.
— Du förivrar dig, min vän, genmälde Spöqvist med len, resignerad ton, du förivrar dig verkligen. Låtom oss tala lugnt, bror Brackander! Vilken klok människa kunde väl förmoda, att du skulle få en korg på det hållet...
— Drag för fan i våld med dina korgar! skrek patronen. Du har föresatt dig att reta gallfeber på mig.
— Nå, kära du, ursäkta, om jag med ordet
Patronen teg en stund och marscherade några varv över golvet. Därefter kastade han sig i en stol, torkade sin panna med en röd sidennäsduk och sade något lugnare:
— Ja, jag måste det. Mitt anseende och min hämndkänsla kräva, att jag ej avstår från mitt beslut. Och därtill kommer, bror Spöqvist, att... Jag vågar knappt uttala, vad jag menar; du skulle skratta åt mig... finna mig löjlig...
— Finna
— Men kan du tiga, Spöqvist?
| 62 |
— Min pålitlighet är beprövad, sade Spöqvist och klingade med patronen.
— Gott, jag vill då säga dig, att... att jag verkligen är kär, ursinnigt kär i Johanna. Folk må bedöma det som en galenskap, men jag kan icke hjälpa't.
Patronen var färdig att slå ned ögonen, när han gjorde denna blyga bekännelse.
— Ja, människohjärtat är en besynnerlig sak, sade Spöqvist filosofiskt. Men hör på, Brackander, när skickade du budet till masugnen?
— Svalgren gick dit för en timme sedan.
— Och huru dags kunna vi således hitvänta din rival?
— Efter supéen, svarade Brackander.
— Jag har bråttom, sade Spöqvist och såg på sitt ur, många angelägna ärenden vänta på mig där hemma...
— För tusan, ropade patronen, du ämnar väl icke lämna mig? Din närvaro är alldeles nödvändig, Spöqvist.
— Nåja, jag vill då stanna här, ty vad gör man icke för en vän?
Och härmed drog Spöqvist ur fickan ett papper och frågade, om ej vännen Brackander ville påteckna sitt namn såsom borgesman för ett lån, som länsmannen fann sig nödsakad upptaga för att betäcka ett hotande deficit vid redogörelsen för kronouppbörden.
Patronen suckade, men insåg, att han ej kunde neka. Spöqvist hade valt ögonblicket väl. Han undertecknade således.
| 63 |
— För att återkomma till ämnet, sade Spöqvist med ljusnat anlete, så har du vunnet spel, om du blott får din rival, den långe masugnsdrängen, avlägsnad. Vad först flickans föräldrar beträffar, så äro de kända för att vara läsarepack; endast läsare kunna avslå ett så lysande anbud som ditt, Brackander; de fråga, gubevars, föga efter jordisk lycka och jordiska ägodelar. Men de skola väl falla dig till fota, vill jag hoppas, om du berövar dem deras stöd och hjälp, ty det är väl egentligen Sven Stål, som underhåller familjen, och på honom litar den också för framtiden. Vad åter angår flickan själv, så blir hon nog medgörlig, när bara hennes käraste är borta. Hon skall snart glömma honom och med tacksamhet emottaga ett giftermålsanbud, varigenom hon blir ett rikt och förnämt fruntimmer i stället för en simpel piga. Jag känner kvinnorna, Brackander, de älska sällan mannen för hans egen skull, utan för hans samhällsställning, hans rikedomar eller för annat glitter, som lyser dem i ögonen.
Efter en stund anmäldes, att supéen var färdig. Samtalet fick efter måltiden en politisk riktning.
— En skål för de liberala tidningarnes undergång! sade Spöqvist och höjde sitt glas. Det är de liberala tidningarne, som åstadkomma allt ont i Sverige. Tacka vill jag Ryssland; där förstår regeringen att sätta munlås på pressen. Här i landet vågar svårligen en länsman, av aktningsvärd omtanke för sin familj, driva sin tjänst som den bör drivas, det vill säga: klå bönderna, ty om också landshövdingen skulle se genom
| 64 |
— Och så äro ju bönderna i Ryssland slavar, inföll Brackander. Så borde det också vara här. Vore min masmästare livegen, skulle jag ej behöva krångla så mycket för att taga flickan ifrån honom.
— Du har rätt. Och betänk, bror Brackander, huru annorledes det vore, om vi levde i Ryssland, eller om ryssarne vore herrar i Sverige. Tror du icke, att dina utmärkta förtjänster såsom järnbruksidkare, människa och medborgare då längesedan varit erkända? Jo, säkert! Du hade i denna stund varit riddare både av Sankt-Georgs- och Alexander-Rävskinns-orden.
— Tror du det?
— Jag är övertygad därom.
— Nåväl, sade Brackander, då dricka vi ännu en skål, och den för Ryssland!
Nu gläntades på dörren, och Svalgrens rävfysionomi uppenbarade sig för de båda själafränderna.
— Nådig patron, sade tjänsteanden, Sven masmästare är här utanför.
— Visa honom in på kontoret, befallde Brackander.
