Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66
Erik B. Rinman
bland arbetarne började göra sig gällande under den nyvunna
näringsfrihetens och industrialismens gemensamma inflytande. När
sedan förhållandena i andra länder, särskildt England och
Tyskland, gjorde det till en oafvislig plikt att uttryckligen i lag
erkänna föreningsrätten och därmed upphäfva föregående förbud,,
fanns ej hos oss samma uppenbara kraf i detta hänseende. Det
hela sväfvade och sväfvar ännu, men i det allmänna
rättsmedvetandet är koalitions- och strejkrätten fullt erkänd.
I praxis ha nog också fackföreningarna, liksom massan af
andra föreningar, tillerkänts en viss rättskapacitet, tillåtits kära
och svara, förvärfva rättigheter och ikläda sig förpliktelser.
Lagen om sjukkassor af den 30 okt. 1891 och ännu mera lagen
om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet af den 28
juni 1895 lära emellertid ha förorsakat en viss osäkerhet med
afseende på de många föreningar, bl. a. fackföreningar, som icke
kunna vinna registrering enligt nämnda lagar. Hos domstolarna
torde nämligen ha yppat sig benägenhet att förvägra föreningar
öfver hufvud taget, som ej komma under dessa lagars rubrik, rätten
att söka, kära eller svara. Denna osäkerhet skulle genom
antagandet af det sedan 1903 föreliggande kommittéförslaget angående
registrerade föreningar för icke-ekonomisk verksamhet så till vida
blifvit upphäfd, att fackföreningarna otvifvelaktigt skulle mistat all
rättskapacitet, då de helt visst icke skulle låtit inregistrera sig. Men
detta sätt att lösa frågan kunde då ej varit till fördel för någon.
Den gällande rätten kan faktiskt tänkas erbjuda medel att
vinna säkerhet äfven åt de kollektiva aftalen om arbetsvillkoren,
om nämligen den grad af rättskapacitet, fackföreningarna och
arbetsgifvareföreningarna kunnat anses äga, icke utplånas. Ett
sådant medel är, såsom en juridisk författare för ett par år
sedan erinrade, öfverenskommelse om ömsesidiga
vitesbestämmelser. I hvilken grad denna tanke kan förverkligas, beror såsom
han också framhöll, i någon mån af den maktställning, som
arbetsgifvarnes organisationer kunna uppnå, men därjämte
måhända i ännu högre grad af det växande behofvet äfven för
arbetarne af tryggade arbetsförhållanden.
Emellertid kan det ju icke nekas, att frågan om
arbetsgifvare-och fackföreningarnas rättsliga ställning till sist tillspetsar sig i
frågan om deras ansvar för aftalsbrott (brytande af tariffaftalen),
d. v. s. deras skadeståndsplikt enligt de allmänna rättsregler.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
