Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90
Verner Söderberg
genomföra 1865 års representationsreform. Så gick det till på
den tiden.
En af De Geers notiser om ett statsråds afgång är lika
betecknande. »Emot slutet af riksdagen, efter en konselj, bad
kungen Ugglas följa sig och knappt kommen inom sin dorr
utan alla preludier sade han honom, att det var bäst att han
ginge ur konseljen, emedan Andra kammaren vore missnöjd med
honom; hvarpå Ugglas lika kort svarade, att han genast skulle
lägga in om sitt afsked». Detta hände 1870, och riksdagen hade,
försäkrar De Geer, hvarken gifvit regeringen eller speciellt Ugglas
»anledning till någon större missbelåtenhet». Ugglas’ afskedande
var inledningen till De Geers egen kort därpå inträffande afgång,
till hvilken hvarken han själf eller riksdagen kan sägas ha tagit
initiativet. Huru liten inverkan Carl XV ansåg, att
representationsförändringen öfvat på konungens ställning till sina
rådgifvare, framgår af hans bekanta diktamen, då fyra statsråd
1868 samtidigt begärt afsked. Där framhölls, att
afskedsansök-ningarna »ägde ingen anledning i bristande förtroende från hans
sida», och han utsade tydligt sin mening, att »andan af Sveriges
regeringsform ej blifvit förändrad genom den försiggångna
om-bildningen af nationalrepresentationen». Riksdagen bringas ju
då och då på tal i dessa kungliga yttranden, men uppfattningen
af statsrådet som allenast en samling kungliga
förtroendeämbetsmän är dock den förhärskande. Och om den var konungens
för ingen del ensam.
Det skulle föra för långt att söka följa denna åskådnings
förändring under senare ministerkriser. Marcellus9 bok om
»Ministerkrisernas historia» och än mer De Geers »Minnen» erbjuda
därvid någon ledning, men efter 1884 upphöra dessa källor, och
de därpå följande ministerkrisernas inre historia är endast
fragmentariskt och efter blotta hörsägner något så när känd. Ett
par milstenar (eller åtminstone »fjärdingsstolpar») vid denna
regeringsmaktens utvecklingsväg må dock i förbifarten påpekas.
Vid 1874 års ministerkris — den första då Oscar II var
konungamaktens representant — var det för första gången tal
om att ett politiskt ansvar ålade och liksom utpekade en svensk
statsman att intaga främsta platsen i konungens råd.
Regeringsmaskineriet ansågs ha kommit i olag, och ministären Adlercreutz
kom ingen vart med riksdagen i försvarsfrågan, för hvars snara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
