Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk parlamentarism 91
lösning konungen hyste det lifligaste personliga intresse.
Innan ministären Adlercreutz begärt afsked, erbjöd konungen hans
plats åt De Geer och antydde, att denne hade skyldighet att gå
in i ministären, när det behöfdes, enär han var fader till
representationsförändringen. Denna påtryckning gjorde konungen
t. o. m. än starkare genom att meddela sin afsikt att — vi citera
De Geers egna ord — »sätta in i Posttidningen, att han enträget
uppmanat mig och gifvit mig fria händer, men att jag ändå
vägrat». De Geer hemställde då, »om icke ett officiellt
meddelande af konungen i detta fall skulle uppfattas som ett
erkännande af parlamentarismenhvartill konungen svarade att »han
nog skulle veta att skrifva försiktigt». När De Geer vidhöll sin
vägran, intogs i Post- och Inrikes Tidningar den märkliga
kommuniké, hvari det meddelades, att konungen »lärer till
presidenten i Svea Hofrätt, friherre L. De Geer, med afseende å dennes
särskilda ställning till den nuvarande representationen och hans
omfattande kännedom om personer och förhållanden inom
riksdagen, framställt sin önskan, att herr friherren måtte emottaga
herr Adlercreutz’ plats inom konungens råd, samt därvid förklarat
sig vilja, såvidt möjligt, tillmötesgå de framställningar, hvilka
friherren i följd af detta uppdrag finner sig föranlåten att göra».
Huru »försiktigt» affattad denna halfofficiella kungliga
meningsyttring kan anses ha varit, må lämnas därhän. De kursiverade orden
innebära i alla händelser, att riksdagen numera erkändes utöfva
ett starkt, om än indirekt inflytande på statsrådets
sammansättning, och De Geer omtalas ja såsom nästan predestinerad
regeringschef med hänsyn till hans parlamentariska ställning
såsom det nya statsskickets skapare och den inflytelserike
med-verkaren till föregående års själfständiga och rent politiska
kraftyttring från riksdagens sida, den s. k. »kompromissen». Med
vissa — i hans »Minnen» antydda och för hans vägran
afgörande — begränsningar fick han ju också rätt att själf välja sina
kolleger. 1874 års ministerkris förebådar alltså äfven i denna
del 1902, då efter en svaghetstid (Hedin kallade den i riksdagen
1901 »regeringslöshetens period»), jämförlig med 1870—74, en
annan politiker med nimbus från sina tidigare ministerbedrifter,
E. G. Boström, tillkallades och fick — efter hvad allmänt
uppgifvits — själf välja sina kolleger.
Jämför man den ofvan skildrade episoden från 1874 med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
