Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
Verner Söderberg
anbudet till De Geer 1858, så inses vid första ögonkastet, huru
ofantligt mycket statslifvet förändrats på dessa 16 år, fastän
grundlagsbestämmelserna om konungens myndighet och hans
förhållande till statsrådet under samma tid stått alldeles orubbade.
De äro for resten de samma 1907 som 1858 och 1874, och huru
långt ha vi ändå inte kommit såväl från det ena af dessa års
politiska förhållanden som från det andras! Om kungamaktens
fortgående, mestadels frivilliga uppgifvande af allt mer utaf sin
själfständiga ledareställning i, förhållande till både statsråd och
riksdag kunde mycket vara att säga, men ett enkelt
konstaterande af faktum torde vara tillräckligt. Ingen bestrider det —
allra minst efter året 1905. Då väntade det svenska folkets
öfvervägande flertal helt visst en kraftig och personlig »ledning från
tronen», något i stil med Gustaf III:s energiska och
verkningsfulla appell: »Viljen I följa mig, såsom edra förfader följde Gustaf
Vasa och Gustaf Adolf», men man fick vänta förgäfves. Då
man däijämte om statsrådet tyckte sig finna, att det — som det
sagts om en föregående föga initiativkraftig expeditionsministår —
»lät i stilla svaghet förhållandena utveckla sig bäst de ville», sä
formligen nödgades representationen tillbaka till
frihetstidssystemet med regerande riksdag och sekret utskott. Inför dessa
fakta är det ej underligt, om man om den kungliga
ledareställningen i vårt statslif kunnat med fog döma som en af förliden
hösts politiske talare, hvilken yttrade: »Det är icke mycket värdt
att upprätthålla den statsrättsliga satsen om konungens
personliga regentställning, då konungadömet själft låter årtiondens damm
lägga sig öfver regeringsformens hvilande afsikter.» De ha dock
ej strukits ut ur vår grundlag, dessa afsikter. De
grundlags-fastade konungabefogenheterna finnas kvar för den monark,
som tilläfventyrs mäktar att som nationens naturlige ledare taga
ut sin makt och bära riksansvarets börda.
Detta om vår svenska konungamakt, dess mestadels frivilliga
försvagande och dess i grundlagarnes ordalydelse och framtidens
sköte hvilande möjligheter.
Äfven statsrådets sammansättning och faktiska inflytande har
underkastats förvandlingens lag under det nva representations-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
