Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152
Adrian Molin
mande partiet i det stora hela står för den moderna socialpolitikens
betraktelsesätt. Lika ovederhäftig som liberalismen år i sin »stora»
politik — knappast någonsin har väl ett politiskt parti gjort ett
mera eklatant fiasko än liberalerna i sin unionspolitik —, lika
ovederhäftig är högern i sin sociala politik. Häri ligger den stora
grundväsentliga bristen hos vår nuvarande höger. Den har för liten
rapport till de nya stora rörelserna i tiden, särskildt till dem, som
verka för en människovärdig existens för de »små» i samhället.
Därmed har den också afskurit bandet mellan sig och folkets
bredaste lager, och ju kraftigare dessa arbeta sig fram till
inflytande på landets angelägenheter, dess trängre blir den mark,
öfver hvilken den nuvarande högern förfogar.
Men detta vill högern inte förstå. Den har fyllt en stor
uppgift som ett nationellt parti i försvarsfrågan och
unionsfrågan. Men lika litet som Sverige i all framtid kan lefva på
sina minnen och fadrens arf, lika litet kan högern göra det.
Det är inte nog för högern att vara det »nationella» partiet.
Och ett parti är inte nationellt därför att det kallar sig
nationellt. Inte ens genom att representera det nationella
stillaståendet. Det är nationellt i sann mening först när det gör sig till
bärare af ett verkligt framåtskridande på nationell grund.
Men en sådan höger ha vi ännu inte sett mycket till.
Redaktör Hildebrand talar om »en höger med vidare blick, större
mod och mera reformifver än landet ägt under decennier». Jag
fruktar, att den högern existerar endast i en välvillig fantasi.
Jag har åtminstone inte lyckats upptäcka den. Men den är
ett vackert önskemål, som redan det är mycket värdt, och som
äfven jag innerligt hoppas måtte kunna bli verklighet. —
Utan tvifvel är det i rösträttsfrågan som våra meningar gå
längst i sär. Redaktör Hildebrand är upprörd öfver mitt skarpa
påstående, att högern »inser icke, att vänstern inte kan
acceptera dess lösning utan att ge upp sig själf, och att den inte
kan få lösa på sin fa^on en fråga, som motpartiet gjort till
centrum i sin politik». Och han har dragit några onekligen
lockande men allt för djärfva slutsatser ur detta mitt påstående.
Vare det långt ifrån mig att mena, att rösträttsfrågan inte angår
högern. Tvärtom. En af högerns största försyndelser är just,
att den i det längsta inte ville positivt ha någonting med den
frågan att göra. Den har suttit år efter är i sin själf härlighets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
