Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154 Adrian Molin
politik? Men denna »framstegspolitik» är det som har Redaktör
Hildebrands hjärta.
Högern har drifvits ut ur den ena positionen efter den andra.
Hittills har ingen visat sig hållbar. Under tiden har det dock,
tack vare vänsterns energiska reaktion mot det
proportionalist-iska falskmynteriet, böljat gå upp för partiet, att det är inte om
formell matematisk rättvisa det är fråga, utan om reell politisk.
Högern har småningom på sina slingrande proportionalistiska
stigar nalkats den politiska rättvisa, som vänstern hela tiden
haft för ögonen och kräft rakt på sak. Om denna politiska
rättvisa är det striden står. Och den är möjlig med eller utan
proportionella val. Men proportionalismen ensam verkar den
visserligen icke, utan först i förening med en verklig
omgestaltning af valrättsgrunderna till kamrarna i demokratisk riktning.
Jag anser det ingalunda uteslutet, att ett förslag med
proportionella val blir riksdagens beslut, och att det blir den
nuvarande regeringen förunnadt att genomdrifva det. Men jag
anser, att reformen blir då likafullt »i det hela i enlighet med vänsterns
vilja» — vänstern har icke accepterat högerns lösning, utan i
realiteten tvärtom, äfven om högern har skenet för sig. Vänstern
har hela tiden drifvit den politiken: ett demokratiskt
genombrott med eller utan proportionella val. Och vänstern afgör,
når högern hunnit så långt, att ett sådant genombrott är
möjligt med den af högern envist fasthållna proportionalismen. Så
har högern drifvits dit den icke ville — och helt säkert längre
än den behöft gå, om den i tid kunnat och velat se, hvad saken
gällde, ja, kanske så långt, att inte bara partiet utan äfven
landet kan förlora på affären. Ty de betänkligheter mot den
proportionalistiska framstegslinjens välsignelse, som nu börja göra
sig gällande med anledning af det Lindmanska programmet,
kanske icke så alldeles oberättigade, ha uppenbarligen vaknal
väl sent.
Med det nu sagda torde det också vara klart, pä hvad sätt
rösträttsfrågan för mig är en »partifråga». Snart sagdt hvarje
fråga är en partifråga i den mening, att det är ett parti som gör
den till sin och drifver fram den, hvaraf naturligtvis icke följer,
att andra partier ha med den ingenting att skaffa. Men det
parti, som gjort sig till målsman för frågan, är det som gör den
positiva insatsen, under det motpartiet gör den negativa. Så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
