Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180
Eli F. Heckscher
komma att kännas ännu besvärligare. Ty bönderna nöjde sig med
att behärska riksdagen, de sutto trygga i de mäktiga och i
verkligheten hemliga utskotten; men först sedan deras glansperiod var
förbi, bekvämade sig en svensk hemmansägare att taga plats vid
konungens rådsbord. Med kännedom om de karaktärsdrag
arbetarne hittills visat är det föga troligt, att de skola visa samma
i grunden föraktfulla hållning i förhållande till regeringens
sammansättning; och med den makt, som en svensk regering och
en svensk administration dock ännu besitta, är det sannolikt,
att arbetarnas välde ej kommer att vara så maskeradt eller så
negativt, som böndernas i det hela varit. Men just detta synes vara en
anledning till hoppfullhet och icke till missmod. Böndernas sluga,
men allt annat än ansvarsmedvetna politik bär skulden till, att
regeringen i vårt land allt mer och mer förlorat sin ställning som
statslifvets ledare, att den till inemot de sista åren i ständigt ökad
grad hade nedsjunkit till ett riksdagens expeditionsutskott, som
utan eget initiativ endast utförde, hvad den maktägande
riksdagen i nåder förklarat som sin önskan eller vilja. Det var för detta
pris, som bönderna lämnade maktens sken åt en byråkrati, som
de grundligt misstrodde och kanske föraktade. Unionsbrottet
visade alla tänkande, hvarthän Sverige förts af ett
regeringssystem — eller rättare ett system af regeringslöshet — som bestod
i att regeringen lydde men aldrig ledde. Men det är fara värdt,
att då minnet af regeringslösheten på försommaren 1905
hunnit förblekna, riksdagsledarnes ingrodda vana att behandla
statsråden som skolpojkar, som ej lydt rektorns ordningsföreskrifter,
skall taga ut sin rätt. Det synes då vara en odelad fördel att
det parti, hvars frammarsch vi nu dagligen bevittna, mänskligt
att döma icke kommer att »lämna sin ledare vid konseljens
dorr», utan tvärtom med tydliga åthäfvor skall göra gällande
sina anspråk på andel i den utöfvande statsmakten.
Men äfven här föreligger en fara från den proportionella
valmetoden, ty med den ytterligt skarpa utkristallisering af partier
och partimotsatser, som de proportionella valen medföra, blir
sannolikt utvecklingen, att socialdemokraterna få en alldeles
särskild anledning att afhålla sig från beblandelsen med några
»borgerliga» partier och därför neka att ingå i någon regering,
förrän de kunna bilda en regering blott af sina egna. Hvarje
fosterlandsväns uppgift bör väl tvärtom vara att utplåna denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
