Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Gustaf Boström
201
Den maktställning den rikspolitiska regimen laborerar med
är nu skapad. Första kammaren + nya landtmannapartiet, som
Boström genom en skicklig kombination förstått försona med
regeringspolitiken i försvarsfrågan, utgjorde vid urtiman hans
regeringsmajoritet, i Ändra kammaren med tillhjälp af
»intelligensens» rester: »stadshögern», borgmästarpartiet, centern eller
hvad de nu månde heta.
Gamla landtmannapartiet gjorde under urtiman, stödt på
den liberala oppositionen, ett försök att upprätthålla partiets gamla
försvarspolitik. När detta misslyckats, var allt som skiljde
försvunnet; genom »sammanslagningen» mönstrades snart ett enigt
landtmannaparti inom rikspolitikerns läger. Detta
landtmanna-parti blef i egentligaste mening Boströms regeringsmajoritet när
Första kammarens stöd vacklade.
Norska frågan blef det, som skiljde. Första kammaren ställde
sig på Alins strama legitimitetsståndpunkt i god samklang med
Sveriges nationella medvetande. För rikspolitikern åter var
unionen en dålig affär, som han icke ville offra alltför mycket på,
men i nödfall kunde göra sig af med. Ur denna synpunkt
kunde Boström å ena sidan gå med högern vid mellanrikslagens
uppsägande, under det han med öppet sinne för Sveriges rätt
reagerade genom »lydrikespunkterna», när den Lagerheimska
försoningspolitiken syntes honom föra för långt.
Att utsätta Sverige för några risker för att försvara
unionen, kunde ej falla honom in. Den kungliga
eftergifvenhets-politiken kunde han vara med på — så långt att Sveriges rätt
och frihet ej råkade i fara genom norsk hegemoni inom unionen.
Men sedan var hans sista ord — unionsupplösning. Han hade ej
sinne för, att han på detta sätt lämnade åt Norge vägen fri ut
ur unionen. Han förbisåg, att Norge ej räknade ur
nyttighets-synpunkt som han, då han förmenade, att Norge frivilligt skulle
stanna, om det löpte fara att lämnas ensamt. Han, som icke
hade sinne för idéer, utan endast för realiteter, kunde icke tänka
sig, att Norge skulle välja brytning bara för brytningens egen
skull, bara för nöjet att få slita det band, som Sverige 1814
bundit mot dess vilja.
Så har Boströms realpolitik resulterat i den realpolitiskt
mest ofördelaktiga situation: ett »fritt» Norge, som fruktar
Sverige och ej kan stå på egna ben, hvaraf följden blir ett stän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
