Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Modernt själslif
275
efterfrågan efter lycka vida stegrats öfver tillgången. Och på
förhållandet dem emellan beror ju härvidlag allt, men ingenting
på absoluta mängder af det ena eller det andra, såsom
oerfarenhet och tanklöshet så ofta inbilla sig.
Ja, så förhåller det sig fullt ut i de typiskt utpräglade fallen,
i de andra, de flesta, närmelsevis på samma sätt.
Det är, som man ser, ett tillstånd på både godt och ondt,
såsom ju heller intet mänskligt kan vara annorlunda. Mången ^
gång vill nutidsmänniskan och hennes alla riktningar blott te
sig som ett virrvar, otillgängligt för analys och reda i
uppfattningen. Men har man själf länge intensivt lefvat tidens eget
lif, äger man förmåga att utestänga sådana enskildheter, som
blott skymma bort de stora gemensamma dragen, och tålamod
att tusen gånger se sina cirklar rubbade och ändå lägga dem
till rätta för tusendeförsta, då skall man till sist kunna hålla
fast denna öfvermåttan kunskapsrika, rörliga, smidiga bildning
med dess stegring af medvetande och känslighet under tilltagande
trötthet, oro och tomhet såsom vår kulturs själ.
Skall nu kampen med det svåra, som trycker oss och som
stundom ser oöfvervinneligt ut, komma oss att önska naiviteten
tillbaka igen, den lämnade omedelbarhetens ro? Eller
åtmin-stone att söka sakta frammarschen i vår kulturs egen riktning?
Ja, det kan ju inte sägas vara annat än ganska naturligt, om en
stark förnimmelse af trötthet och svaghet då och då skulle
framkalla en dylik önskan. Men i själfva verket är den
ändamålslös. Sämsta sättet att vara from är att slösa med fromma
önskningar. Ynglingen tar sannerligen icke åter fram pojkens
tennsoldater, lika litet som mannen byter ut sin arbetsdräkt mot
ynglingens drömskrud eller gubben kan göra sig sin
lefnads-erfarenhet kvitt, ville han än så gärna. Och släktet upprepar
i sin skala individens utvecklingsgång.
Vår kultur är vi själfva sådana vi blifvit och den enda
riktning, i hvilken vi kunna söka och finna framsteget och
lyckan. Det är icke till afslappning och på stället marsch vi
äro hänvisade utan till en ökad spänning.
Spänningen vidmakthåller visserligen och ökar lidandet i
världen, men blott den vägleder till lidandets slutliga öfvervinnas
de, icke svagheten, som ryggar tillbaka för uppgiften. Vi kunna
ej med bästa vilja i världen låta frälsa oss genom att ving-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
