Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Modernt själslif
279
medlens öfverraskande stora maktlöshet äfven hos de högsta
andarna i denna riktning — när det gäller att skildra lifvets
oändliga perspektiv, öfversvinneliga innehåll och himmelshöga
böljegång. Väl hör man mycket och nog om den skälfvande
känslan, om hjärtat, som jublar eller brister, om aningen, som
förtonar i blått o. s. v., och väl tumlar konsten skickligt alla
tänkbara och otänkbara analogier, bilder och symboler för att
uppnå verklighetsanslutning och personlighetsmeddelelse, men
till slut står dock merendels blott kvar det pinsamma intrycket,
att man med all sin konst och allt sitt brus och sus endast har
vunnit — det att grundligt ha utestängt sig från det lefvande
lifvet själft, dess verkliga, icke målade höjder och djup. Jag
tror, att det är öfver detta sitt öde, som poesien i vår tid suckar
så djupt och fäller så bittra tårar.
Egentligen och innerst tror jag emellertid icke, att den svåraste
sorgen kommer från kampen med uttrycksmedel, som icke räcka
till för det som vill och skall fram. Utan den kommer nog i
sista hand därifrån, att det är klent beställdt med just detta
senare, med innehållet. Esteticismen såsom en moderiktning för
dagen är i mycket en uppvärmd romantik, men ack hur
märg-och musUösl Den har full rådighet öfver alla den äldre
romantikens konstmedel — och öfver icke så litet till —, den kan
flytta in musik, målning och plastik i poesien, poesi i allt annat
och poesiens arter i hvarandra, den äger stämningens hela
tonskala och bildapparatens rika juvelskrin. Men stämningen
liknar en vissnande koketts, då denna kastar en blick i sin spegel
och icke längre kan tro på sin egen skönhet, och bilderna äro
idel urblåsta, om ock förgyllda skal. Under det granna påhänget
skramla benknotorna. De gamle romantikernas anskrämliga
svulst, deras dunkel och mögel hindra oss icke att se, att de
verkligen hade något på hjärtat. Innerst fanns hos dem en
naivitet, som lättast af allt kunde vändas i löje, men intet löje dödade
dess helighet. Den möderne afläggaren tar fram ur skrinet all
möjlig prakt och pynt men under ett bittert medvetande, att det
i ingen mån kan bli fråga om realitet utan alltid bara om estetik,
bara om att plocka fram, breda ut, beundra och — lägga in
igen till härnäst. Det är icke viljan till ärlighet jag tviflar på,
men det är makten att känna enkelt, sant och djupt jag
bestrider. Jag ser här idel tårar och löjen framför själfiakttagel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
