Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
308 Adrian Molin
formen för lösandet af sina intressefrågor och att få inflytande
på ledningen af landets angelägenheter.
Det blef högern, som tog hem rösträttsspelet. Och vi få sålunda
tillfälle att i praktiken erfara verkningarna och värdet af den
proportionalism, som varit ett af de bittraste stridsämnena i
svensk politik. Utgången är icke ägnad att öfverraska, äfven om
den syntes än så fjärran när Påbodarevisionismen lancerades —
de konservative ha ridit fort det sista året. Så krampaktigt hade
högern bitit sig fast vid proportionalismen såsom innebärande
den enda möjligheten till en för partiet acceptabel rösträttsreform,
att den icke kunde släppa taget. I sista ögonblicket satte den
också in alla krafter på att föra sin politik till seger. Men det
var inte bara högern, som omfattade proportionalismen.
Principiellt ha socialdemokraterna ingenting att invända mot
dennas rättvisa. Det är inom det liberala partiet, som
antipropor-tionalismen varit att finna. Men skarorna inom den liberala
antiproportionalismens sköldborg förtunnades under riksdagens
lopp allt mera. Partiet snörde af sig den ena lemmen efter
den andra: vensteröfver till den radikala, socialdemokraterna
närstående gruppen, men framför allt högeröfver till
regeringsförslagets anhängare. Hvarför skulle också liberala män
känna sig bortstötta af en idé, som är kött af deras kött och
ben af deras ben, och hvars »oförnekliga rättvisa» erkändes at
deras egen chef? Visserligen sämjes proportionalismen illa
med den dogmatiska liberalism, som ser sitt
författningspolitiska ideal i en schematisering af den engelska
parlamentarismen. Men ett sådant politiskt öfverklasseri har varit
främmande för partiets landtmän, som alltid varit väl så
intresserade för den kommunala rösträtten som den politiska, och
när den förra bjöds lika gärna togo proportionalismen som
— parlamentarismen. I stort sedt kan man också säga, att den
liberala antiproportionalismen varit så litet principiell, att den
tvärtom haft sin grund väsentligen i opportunistiska skäl: först
i reaktionen mot högerns garantisträfvande, som koncentrerade
sig kring proportionalismen, och sedan i den fullt naturliga
motviljan att låta högern lösa en fråga, som under årtionden
markerat centrum i vensterns politik. Men för dem af partiet, som
icke läto binda sig af dessa partihänsyn, fanns det
uppenbarligen, sedan högern drifvits till en radikal tillämpning af propor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
