Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
312
Adrian Molin
ha varit medlet att garantera högern ett »rättmätigt» inflytande
i Andra kammaren enligt den enfaldiga matematiska rättvisans
mätsticka, har proportionalismen småningom fått sig tillagd den
större och vidare uppgiften att garantera just Första kammaren.
Härmed är man framme vid det egentliga realpolitiska skälet
för proportionalismen i Sverige. Vi befinna oss visserligen icke
i samma politiska situation som t. ex. Norge, men med den
allmänna rösträtten, menar man, skulle det snart glida den vägen
bort med oss. Bättre att då stämma i bäcken än i ån.
Proportionalismen är dammen — den är det enda skydd vi ha att ty
oss till. Man tviflar med andra ord på effektiviteten i de ofvan
antydda garantierna, och speciellt på Första kammarens förmåga
att hålla stånd. Resonnemanget är detta. Med Första kammaren
i sitt nuvarande skick och en starkt radikaliserad andra
kammare kommer spänningen mellan kamrarna att bli olidlig. Vi
få ständiga slitningar, som komma att sluta med, att Första
kammaren ligger under. Den är nämligen i och för sig för svag att
motstå anloppen, på grund af sin klena och ensidiga rekrytering.
Därför gäller det att minska motsättningen mellan kamrarna
genom att icke alldeles utlämna Andra kammaren radikalismen
i våld, men i stället demokratisera äfven den Första och därmed
närma den till den Andra. Genom att på så sätt ställa Första
kammaren på en bredare bas vinner man också att de facto
förstärka dess ställning.
Striden om proportionalismen har sålunda kommit att
markera en motsättning af djupare innebörd. Venstern har velat
bryta med det hittillsvarande svenska systemet med tvenne lika
berättigade kamrar och lägga maktens tyngdpunkt i den Andra,
direkt folkvalda, med bevarande af den Första som en
aristokratisk institution med mera undanskjuten ställning. Däraf ett
naturligt motstånd mot proportionalismen, som hindrar demokratien
att göra sig fullt gällande i Andra kammaren. Högern har åter
segt fasthållit vid den politiska jämvikten kamrarna emellan och
föredragit att afsevärdt demokratisera Första kammaren i stället
för att låta den undanskjutas.
Detta är grundtanken i högerns proporlionalistiska politik —
d. v. s. icke från början, utan sådan den småningom
kristalliserat ut sig under brottningen med venstern och efter de gång
på gång gäckade försöken att få demokratien med på partiets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
