Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De stora beslutens riksdag
313
proportionalistiska vägar. Lidandet har äfven här visat sin
förmåga att luttra och fördjupa. Högern har småningom nått fram
till en djupare uppfattning om proportionalismen än den som
ledde partiet, när det anammade den för den sköna
garantiens skull. Naturligtvis är det endast ett fåtal inom högern,
som följt med i denna utveckling, de flesta ha endast nödda,
tvungna och knotande böjt sig för konsekvenser, om hvilka
de aldrig drömt — de ha accepterat författningsrevisionen
för att komma hederligt ifrån saken enligt den gamla regeln,
att när man tagit hin i båten får man se till att ro honom
i land.
Med årets regeringsförslag i rösträttsfrågan tog
högerpropor-tionalismen ett ärligt steg in på demokratiens väg — och
därmed bröt också partiet udden af det farligaste motståndet mot
dess sträfvanden, det som bottnat i en, så att säga, moraliskt
politisk ovilja mot dess taktik. För mången har måhända denna
ovilja blifvit afgörande för hans hållning gent emot
proportionalismen. Denna har för högern varit en hjärtesak, icke för
rättvisans skull, såsom agitationen påstått, för att därigenom
fånga ett primitivt och oreflekteradt rättsmedvetande, utan i
dess egenskap af högergaranti. Naturligtvis har inte denna
oärlighet varit medveten inom högern, hvilket vore bedröfligt, men
den blir därför icke annorlunda. Den som skrifver detta har också
i andra häftet af Det nya Sverige yttrat några ord om den planlöshet
och brist på ett klart fattadt mål, som gjort sig gällande i högerns
rösträttspolitik, sedan den tog den berömda »ledningen» — hur
partiet låtit drifva sig ur den ena positionen i den andra, från non
possumus till den Boström-Bergerska proportionalismen, därifrån
till Påbodas och därifrån slutligen till den Lindmanska. Vid
hvaije tillfälle har högern lika obesvärad som samhällsbevarande
och rättvis förfäktat den ifrågasatta reformen — den som 1906
fann Påboda fylla alla kraf härutinnan var 1907 lika
entusiastisk och lika trosöfvertygad gentemot den Lindmanska
politiken. Man tänkte inte ens på, att var verkligen Påboda
rättvisan, så blir ovillkorligen Lindman—Tällberg orättvisan och rama
samhällsupplösningen. Ty så pass stor är skillnaden dem emellan.
Men sådant är icke politik utan auktionering. Hur högt skall
högern behöfva bjuda, innan vänstern låter klubban falla?
Högern har alldeles förgätit den gamla sanningen, som gäller äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
