Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Efter år 1905.
335
i längden omöjligt inför det alternativet: »Den som icke är med
mig, han är emot mig.»
Illusionen har egentligen varit och är ännu: det andliga år
• ingenting realt. Där behöfver jag icke välja. Den tanken har
passat och passar såväl för dem, som icke förmå göra ett val.
Den är som uppfunnen för tomma själar.
Under tiden hafva de negligerade andliga makterna börjat,
åtminstone vid den negativa polen, spännas, såsom då
elektricitetens krafter spännas i laddade moln innan åskvädret kommer.
Huru skall det verka, när gnistan springer? —
Vi, som någorlunda förmå öfverblicka tiden 1880—1905, kunna
steg för steg följa de krafters utveckling, som konsekvent — om också
konsekvensen varit en för de ilesta omedveten — tendera till vårt
folks afkristnande. Därunder hafva de flesta i vårt folk
visserligen icke anat utvecklingens innebörd. De hafva, likasom den
politiska sömnen varit djup, sofvit en ganska lugn sömn, under
skenet af kristen kultur och under skenet af en djupgående
human bildning. Ja, öfver denna senare har man till och med
stoltserat. Den var dock sken: ty det var klent med
kristendomen och klent med bildningen. Detta sista börjar man nu
här och där erkänna. Råheten, som bryter fram med en viss
elementär kraft, visar, att vår beprisade folkbildning varit yta,
fernissa, form. Vi präster, som arbeta härute i folket, veta det
alltför väl. Idealismen, som förvisso hos många sina bärare
från början var äkta, var dock allt för intellektualistisk för att nå
den moraliska karaktären hos vårt folk. Den var så
aristokratisk, att den aldrig nådde ner. Och hos många i vår öfverklass,
som talade höga ord, blef idealismen mer och mer utan bindande
idealer, d. v. s. sådana, som verkligen fingo bestämma lifvet.
Den blef till sist bara ord. Däraf frasens betydelse hos oss.
Därför hafva de radikala — eller huru man vill kalla dem —
haft ett öfvertag. Radikalismens hastiga framgång beror icke
på dess inre styrka, utan på de reagerande krafternas svaghet.
Den har spelat samma roll som Norge mot ett förslappadt Sverige.
I Uppsala hade vi på 1880-talet ett koncentreradt intryck af,
huru förfallen den romantiserande idealismen var under sin
epigonålder. Vi mötte då i studentkåren dess allra sista
representanter. Dess sista och sämsta. Man talade då ännu i Uppsalafrasens
höga toner om både fosterland och andra höga ting. Den frasen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
