Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
336
J. A. Eklund
hade sina anor från Nyboms dagar och från Karl XV:s tid:
stora ord och ynkligt lif!
Man talade höga ord. Men — man ljög. Man trodde inte
själf det, som sades. De herrar studenter, som förde ordet, voro
ofta öfverliggare, som supit och svirat i åtskilliga år. De talade
»första maj» och voro lindrigt nyktra — det var egentligen hela
idealismen.
Emot den bakgrunden voro radikalerna — jag stryker
namnen; den, som vill, kan ju sätta in dem — de öfverlägsna. Ty
de talade sanning, när de beskrefvo, hur idealismen söp och
svirade och ljög. Och sanningen har en märkvärdig makt. När
herrar radikaler sade, att »fosterlandet» var en sak, som ruttnat
bort eller »värkt bort», så uttalade de blott hvad som var en
verklighet hos de flesta. Och det tog skruf. Detsamma gäller
i lika hög grad kristendomen. De sade — och med rätta —
att det mesta som gaf sig ut för kristendom var humbug.
Om nu, tjugufem år efteråt, en hoppfull, möjligen icke alltför
djuptänkande medlem af den grupp, som en gång kallade sig
»det unga Sverige», skulle beskrifva utvecklingen 1880—1905,
tänker jag mig, att uttalandet skulle gestalta sig på ungefär
följande sätt: »Den upplysning och frigörelse, som var på så god
våg under 1700-talet, trängdes tyvärr tillbaka under den dystra
reaktionstid, som varat under en stor del af nittonde seklet.
Men lyckligtvis har den nu åter segrat. Och i norden, som
kommer sent, har Brandes, mannen, som skref om ’det möderne
gennembrud’, tagit ledningen. Och nu hafva vi segrat. Året
1905 skall stå som ett märkesår i vår seger mot reaktionen.» —
Något liknande brukar uttalas ibland.
Det skulle väl också vara ett slags segertecken, att när
studenterna vid Sveriges första högskola under den »nationella
samlingens» år firade sin första kårafton, festen illustrerades med, att
Georg Brandes kallades hit för att tala om Voltaire.
Det var icke utan sin betydelse. Det var i stil.
Namnet Voltaire innebär ett program. Det försätter oss åter tillbaka
till tiden fore 1789 — den första episoden i striden mot
kristendomen i det moderna Europa.
Våra radikaler hafva otvifvelaktigt fullt skäl att känna sig som
en segrande skara. Och det närmaste befälet kan nog sägas ligga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
