Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
340
J. A. Eklund
vårt folks djupa leder — då år det skäligen likgiltigt, om Sverige
får lefva eller icke på jorden.
Vårt program efter år 1905 blir därför en samling till strid —
strid för vårt folks kristna bildning. Därom kunna åtminstone
vi, kyrkans män, och de som på allvar vilja vara kyrkans
medlemmar, ingen tvekan hysa. Här är det visst icke blott fråga
om kamp till försvar för »det bestående». »Det bestående» är
skäligen underhaltigt. Det är fråga om en anfallsstrid. Men
programmet är rikt nog att omfatta hela lifvet och på samma
gång så bestämdt, att man icke behöfver tveka hvart vägen går —
ens i detaljerna. Det är demokratiskt som kristendomen själf,
ty hvarenda en, som förstår hvad det gäller, kan i full aktivitet
vara med.
Det första, det mest elementära är just detta: alla som förstå
hvad det gäller, skola vara med. Eller: det första, som behöfver
inskärpas, är det gemensamma ansvaret.
Det som i nationellt och politiskt afseende ruinerat oss, är
den flacka höger-vänster-liberalismens negerande af gemensamt
ansvar. Programmet har egentligen varit att »sätta sig öfver»
och kritisera och grina illa. Men det hjälper ingen. Konsten
att skjuta skuld på alla andra eller på samhället är billigt lärd.
Men den gagnar ingen då fråga är om sammanhängande lif.
Ställningen på det religiösa området har i allo varit analog
med den politiska. Taktiken, som många våra religiösa begagnat,
vare sig de nominellt stått i kyrkan eller i något annat yttre
samfund, har varit att skjuta skulden på kyrka och prästerskap.
Denna taktik uträttar ingenting. Den bör ej imponera. Vi hafva
länge begripit, att detta andliga öfversitteriväsen bär dryg skuld
till vår andliga dekadans.
Den ene efter den andre har sökt komma upp på någon
höjd, där han kunnat öfverlägset se ned på vårt folk.
Däraf— folkets dekadans, öfversittaren glömde blott ett: han själf
hörde med till detta samma folk och följde obarmhärtigt med i
dekadansen. Den kyrklige eller religiöse öfversittaren har gjort
på samma sätt. Han glömde blott ett: han själf och hans egna
barn komma oundvikligen med i förfallet Mäter man de
högandliga individualisterna efter deras förmåga att känna
ansvar, så blir det icke mycket med dem. Tukt förtjäna de, och
tukt få de. Ty den dom, som går öfver ett folk, skonar inga-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
