Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Efter år 1905.
341
»spetsar». Det djupt omoraliska och okristliga i den förnäma
religiösa individualismen ligger däri, att den icke kände sitt
ansvar. Med all sin öfverlägsna andlighet, saknade den det
första och elementära i kristendomen: kärlek. Kärleken sätter
sig icke öfver.
Vårt första hufvudproblem är naturligtvis att få folk — folk,
som vill vara med. Och sedan: att få detta folk organiseradt,
så att det känner sig som ett, en kämpande skara.
Människorna äro mer än de yttre organisationerna och
lagarne, framiör allt i det religiösa lifvet.
Våra gamla kyrkliga organisationer och lagar äro delvis
ruinerade. Men mycket är kvar. Det är visst sant, att t. ex. vår
kyrkoordning, som är mer än 200 år gammal, är »föråldrad». Men
— det är dock ganska mycket lif kvar i den gamla
organisationens hufvuddrag. Troligen är det ej utan betydelse, att den
danades under tider, då svenskar kunde organisera och vågade
det utan att i allt efterapa. Ännu sitter vår gamla kyrka, trots
starka ansatser att radikalt desorganisera den, inne med
betydande resurser. Det skola de få erfara, som öppet och på fullt
allvar ställa upp programmet att göra slut på den.
Yttre former hjälpa föga utan människor. På stadgar och
förordningar, både gamla och nya, tror jag icke synnerligen.
Lagar hafva blott betydelse, så länge de äro uttryck för
människolif och folklif, för gemensam öfvertygelse och sed. Nyskapade
garantier i lagform äro föga att lita på. Hvilken lag i
världen skulle väl t. ex. kunna hindra en teologie professor att
i vetenskapens namn förkunna ungefär hvad som hälst? Och
äfven prästen kan med tillräckligt stor samvetsvidd göra sig till
tolk för något så när hvad som hälst. I dessa fall talar historien
sitt otvetydiga språk. Under renässansens dagar trängde
hedendomen in och genomsyrade en kyrka, där allt i det yttre talade
kristendomens teckenspråk. Under rationalismens tid gömde
sig förnekelsen och afTallet under bevarandet af hela den
kyrkliga och kristliga apparaten.
Hufvudstriden måste alltid föras på den gamla valplatsen —
i det själslif, där människans innersta öfvertygelse danas. Och
hufvud vapnet är det gamla: ordet—det lefvande, talade eller skrifna
ordet. Men därmed menas icke blott det predikade ordet. Dit
hör också lekmanna ordet, taladt i alla de frågor i smått och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
