Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
372
Adrian Molin
och kraf. Det hann också visa sig, att det låg något i
malm-tullifrarnes drömmar om en stor svensk järnhandtering. Utan
risk att bli ansedd onykter började man kunna tala om,
att det var en uppgift för oss att komma fram till en
förädling af malmen i den utsträckning, att kvantiteten förädlad
malm står i en rimlig — i en för en kulturstat värdig —
proportion till den kvantitet som exporteras, för att sedan allt
mer öka den förra och minska den senare. Malmfälten utgöra
en af betingelserna härför, den modernare teknik, på hvilken
svenska ingeniörer arbeta med kraft och framgång — särskildt
under de sista åren med mycket betydelsefulla resultat —
skall ge den andra: möjligheten att göra oss oberoende af de
utländska stenkolen och utnyttja våra egna resurser af
vattenkraft och bränsle — skogsaffall, torf och sämre kol — för en
malmförädling. Det på alla områden af vårt lif återverkande
nationella uppsvinget var det, som gaf oss ny själftillit och
förmåga att se möjligheterna.
. Rikedomen på malm är emellertid vår egentliga trumf i
konkurrensen. Det gäller då också, att den trumfen kan utspelas.
Malm-exporten måste ge oss nödigt kapital, som vi ännu i stort sedt
sakna, att placera i en förädlingsindustri. Men det är inte nog
därmed. Om vi skola kunna bryta oss fram i konkurrensen
med de stora järnproducerande ländernas jätteindustrier,
kräfves det också, åtminstone till en början, att den gifvande
malmexporten direkt eller indirekt stödjer den mera riskabla
förädlingsindustrien. De utländska köparna af vår malm skola så att
säga subventionera vår förädlingsindustri i den konkurrens, i
hvilken de eljest äro oss öfvermäktiga. Under sådana
förhållanden kunde målet för vår malmpolitik icke bli mer än ett: att
reglera malmexporten inom nationalekonomiskt försvarliga
gränser och låta den befordra en utveckling af den svenska
järnhandteringen i modern riktning; sekundär till denna uppgift
måste den bli att genom malmexporten bereda staten en inkomst.
Det gällde alltså att finna en väg till uppgörelse med
malmbolagen, som tillgodosåg dessa nationalekonomiska och
statsfinansiella intressen. Enligt 1898 års öfverenskommelse
mellan staten och malmbolagen tillförsäkrades dessa att få
på den nyanlagda Ofotenbanan utfrakta högst 1,200,000 tons
— en kvantitet, som då ansågs afsevärd. Den enorma ök-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
