Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De teoretiska grundtankarne i Ellen Kej\s »Lifslinjer» 389
under det att den senare äfven i sig upptagit
värderingsmomentet.
Kristendomens afblomstring skall visa sig i, att den ena
dogmen efter den andra uppgifves, »den, som har ögon, ser
ögonblicket nalkas, när det sista barnet, Kristus själf som
religionens medelpunkt, blir ofTradt åt vargarne». Också intager,
menar förf., den nya protestantiska teologien en skef ställning
mellan å ena sidan den strängt ortodoxt lutherska, än mer den
katolska teologien och å andra sidan evolutionismen. När
teologien bryter med den benhårda ortodoxien, betyder detta
endast aftvungna kompromisser, ett uppgifvande af den verkligt
kristna karaktären, inkonsekvenser i riktning mot
evolutionismen, hvilka betyda lika många dödssymptom. De »bildade»
synas ju också allt mer växa ifrån kristendomen. Så särdeles
mycket värde borde väl icke ens fröken Key fästa vid de
bildades hållning. Hvad allt växa de icke från! Och det är ju
en till leda upprepad erfarenhet, att de »bildade» äro frigjorda
från den positiva religionens villfarelser och vidskepelser,
hvarför vår tids »bildade» näppeligen kunna exemplifiera en större
religiös dekadans. Och när kristendomens afblomstring illustreras
och bevisas genom teologiens tragiska öde att småningom
ut-blottas på alla dogmer till dess blott en enda dogm återstår,
en som till på köpet är på väg att förloras, verkar detta nästan
kuriöst. Bortsedt från att kristendomen dock är något annat
än teologi och därför ej utan vidare är beroende på denna
vetenskaps svårighet att lösa sina uppgifter, är hela denna
uteslutande negativa blick på teologien i hög grad lättvindig. Den
påminner mig om den karaktäristik Henri Poincaré har gifvit
af dilettanternas uppfattning om vetenskapens utveckling och
föränderlighet, de »äro oroliga öfver, huru många vetenskapliga
teorier, som äro förgängliga. De se, huru efter några års
blomstring den ena efter den andra uppgifves; de se, huru
ruiner hopas på ruiner; de förutse, att de teorier, som nu äro
på modet, inom kort skola förgätas, och de draga däraf den
slutsatsen att dessa teorier äro absolut fåfänga. De kalla detta
vetenskapens bankrutt». Poincaré kallar denna skepticism med
ett mildt uttryck ytlig. Det omdömet är icke for hårdt om
Ellen Keys ställning till den kristna teologien. Kan man
verkligen på allvar mena, att teologiens historia blott innehåller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
