Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De teoretiska grundtankarne i Ellen Kej\s »Lifslinjer» 395
genom hvilket Occams liksom all annan dogmatisk nominalism
en gång för alla förlorat betydelse. Endast för den, som icke
ens anat, hvad den kritiska tanken innebär, att begreppen icke
kunna motsvara verkligheten utan utgöra en ombildning af
densamma för ett ändamål, kan det ännu vara mening i att
uti detta se en insolvensförklaring. Men hvad har månntro
Ellen Key förstått af Kant? I det hela att hans
kunskapsteoretiska ståndpunkt är mycket lik Spencers. Utan tvifvel
anser Ellen Key, att detta skall vara ett beröm. Det berömmet
blir dock af tvifvelaktigt värde, ty ingen som förstått, hvad det
kritiska problemet inneburit, kan vilja karaktärisera Kant genom
hans likhet med Spencer.
Hur den empiristiskt naturalistiska synpunkten alldeles
omöjliggjort fröken Keys uppfattning af Kant visar sig på ett eklatant
sätt, när hon upptar en »invändning») som den franske filosofen
Henri Bergson »lär» ha gjort mot Kants kausalitetsteori.
Invändningen består i, att orsaksbegreppet visserligen synes vara
aprioriskt, när man tar de vuxnas medvetande i betraktande, men att
det dock mycket väl kan ha sitt ursprung i barnets omedvetna
erfarenheter under dess orientering inom tillvaron. Har nu
verkligen Kant förbisett detta? Nej! Han skiljer uttryckligen mellan
frågan om, huru de rena begreppen uppkommit, och frågan om
deras giltighet. Han har så långt ifrån förbisett den förra frågan,
att han förklarar den vara mycket viktig, men han varnade
för att sammanblanda denna »quaestio facti» med den senare
om giltigheten. Att söka lösa den senare med samma
hjälpmedel som den förra betecknar han som »eitele Versuche», på
hvilka endast den kan inlåta sig, som ej känner de rena
kunskapernas egendomliga natur. Således: Kant förklarar sig
uppställa ett helt annat problem än det om begreppens ursprung
och Bergson »lär» invända, att orsaksbegreppet möjligen kan
ha sitt — ursprung i det späda barnets erfarenheter. Har nu
Bergson gjort denna invändning? Jag vill gärna betvifla det,
intill jag fått bevis. I det mig tillgängliga arbetet af honom
har jag förgäfves sökt efter något ens liknande. Därmed må nu
vara hur som helst, för Ellen Keys Kanttolkning är den typisk.
Hennes Kant var ju »nära den monistiska världsbilden», ehuru
han gjort sig skyldig till högst betänkliga villfarelser. Alla dessa
hans misstag kunna vi emellertid så mycket hellre förbigå, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
