Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
396
Axel Lager wäl 1
Ellen Key icke anser dem väga mer än, att man med Spinoza
har »minst lika mycken rätt» att tro på motsatsen. Detta är
enkelt 1 Kant har upplöst dogmatismen, men man tror på
Spinoza ändå! Det verkar i alla händelser något underligt att i
en i dessa dagar hypermodern svensk bok, som vill orientera i vår
andliga värld, se en af denna världs heroer vara så
missförstådd, att där läsa såsom en hufvudinvändning mot Kant, att
»samma lagar måste afgöra vårt förnuft och världen och att
således möjligheten att nå en objektiv sanning icke kan vara
utesluten». Och då var det just Kants för alla tider
epokgörande verk, att han uppvisat huru möjligheten af objektiv
kunskap måste bero på att förnuftets lagar äro betingelser för
världen. För Kant såväl som för den möderne idealisten är
den i rum och tid varande verkligheten den så att såga
verkliga verkligheten. Det är däremot »monisten», som i en
metafysisk skenvärld tror sig finna verkligheten. Så tror Ellen Key
och det vill jag visa genom framställning af hennes positiva
världsuppfattning. Så här heter det: »Det gifves ett oändligt
rum, fylldt af oändligt små kraftcentra, som stå i inbördes
växelverkan, yttrande sig som lagbundna rörelser, öfverallt är
det samma kraft, som rundar klotet och tåren, som orsakar
rörelserna inom vintergatan och inom vattendroppen. Hvarje
kraftcentrum har inre tillstånd, som äro dess väsen (hvarför
kunna ej de yttre vara »väsen» eller »väsentliga»? Då dessa
kraftcentra uppträda i rummet, synes dock det yttre ej kunna
vara oväsentligt) och dessa äro blott gradskilda från människans
psykiska tillstånd. Allt är materia och allt är själ och såväl
materia som själ utvecklas från lägre till högre. Bägge
förloppen stå i växelverkan. Både inom hvardera serien som
mellan de bägge serierna råder ett undantagslöst
orsakssammanhang. Deras växelverkan inom det organiska kallas lif.
»Vetenskapen» (obs,! vetenskapen!) »antar, att tid och rum äro
oändliga, att stoff och kraft bestå; att rörelsen således är evig,
mångfalden oändlig; att samma eviga varande visar sig inifrån
som tanke, känsla och vilja, utifrån som utsträckning, spänning
och rörelse. Och för denna åskådning blir antagandet af en
blind natur, där nödvändighet råder, och en andens —
»personlighetens» — värld, där frihet råder, omöjligt. Ty natur och
ande äro, enligt evolutionismens världsbild, ofria samtidigt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
