Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
402
Axel Lager wäl 1
att bilda sig själf till en idealgestalt». — Lika så träffande det
utan tvifvel är, att vi endast i kulturlifvet finna de egentligen
mänskliga värdena och lika sant, som det är, att de stora
individerna äro idealbildare och själfva ideal, att framför allt Goethe
är en sådan idealgestalt, genom samlif med hvilken vi kunna
införa betydelse och värde i vårt lif, lika omöjligt är det att med
monism och evolutionism begrunda detta. Monismen,
evolu-tionismen, med ett ord naturalismen känner, om den rätt förstår
sig själf, intet värde, intet individuellt. Det individuella,
verkligheten sedd ur värdets synpunkt är dualistisk. Om för
monismen alla motsatser drunkna i enheten, så visar detta, att den
saknar alla betingelser att begripa individernas värde. Ellen
Key har i viss mån insett, hvilka svårigheter hon har att
öfvervinna, men hon förlägger dem i panteismen. Så här vill hon
afvända dem: »Misstolkad hade panteismen inneburit faran, att,
då Gud var allt, allt blef lika berättigadt; då allt bestod med
evig nödvändighet, fanns ingen plats för ansvar och
handlingslust. Med visst skäl kunde man äfven mot panteismen invända,
att när allt i sitt egentliga varande består inom den
oföränderliga enheten, förlorar mångfalden sin orsak och personligheten
sin betydelse. Det var genom utvecklingstanken Goethe bragte
in rörelse i Spinozas stillnade värld. Icke på bevisningens ulan
aningens väg är det Goethe förenar de motsatser, som ännu
anses oförenliga. Han kände, med den mest lefvande visshet,
att alla de begrepp, som dialektikern låter »taga ut» hvarandra,
icke låta taga ut sig ur verkligheten! Där ärö enhet och
mångfald, omvandling och fasthet, nödvändighet och af denna betingad
frihet, där år monismen sanning och dock dualismen otvetydig!»
Det är sannerligen ett dråpligt sätt att befria en teori från
svårigheter och motsägelser att endast — göra den till en
verklighet. Ur verkligheten låta ej motsägande begrepp taga ut sig, i
verkligheten är »monismen sanning och dualismen otvetydig».
Och för något sådant exploateras Goethes namn! Bättre kunde
Goethe säkerligen skilja på teori och verklighet, men hans
teoreti-serande epigoner vilja bakom hans auktoritet söka skydd för
virriga teorier. Kan man nämligen tänka sig något mer absurdt
än att söka bindemedlet för sönderfallande begrepp i
verklighetens oändliga mångfald? Då man med Goethe är djupt
förvissad, att begreppen aldrig kunna uttömma verkligheten, tror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
