Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De teoretiska grundtankarne i Ellen Kej\s »Lifslinjer» 403
man sig om att kunna sammanföra hvilka begrepp som helst,
ty de måste dock kunna rymmas i verkligheten, äfven om de
»taga ut» hvarandra.
Men låg svårigheten alls i panteismen? Nej, det gifves en
panteism, som alls icke har någon svårighet att begripa
individualiteten och giltigheten af värdet, nämligen den historiska
och logiska panteismen såsom den t. ex. framträder hos Hegel.
Det är däremot den mekaniska, naturalistiska världsåskådningen
som är alldeles oförmögen att tillerkänna individualiteten specifik
betydelse. På Spinozas och monismens ståndpunkt är
personligheten obegriplig. Nu säges Goethe genom utvecklingsbegreppet ha
så förändrat Spinozas åskådning, att alla svårigheter skola vara
aflägsnade. Men det är tvärtom så, att Goethes naturuppfattning
är den raka motsatsen till Spinozas, den förres är teleologisk,
konkret, polarisk, värdebestämd under det den senares är
mekanisk, abstrakt-matematisk, enhetlig och värdefri. Det är
Schel-lings naturbegrepp, ej Spinozas och den moderna
naturvetenskapens, som af Goethe omfattas. Därför är det vilseledande att
interpretera Goethe med Spinoza. Det, som förbinder Goethe
med Spinoza, är egentligen af personlig art, en djup beundran
för dennes öfverlägsna objektivitet, fläcklösa renhet, omutliga och
klara tankekraft, under det att just innehållet och hela riktningen
i filosoferandet skarpt och afgörande skilja dem åt. Det är i
stället Kant och Schiller, som gifvit eller åtminstone utbildat de
tankar, genom hvilka Goethe söker filosofiskt begripa
personlighetens värde och handlandets etiska betydelse. Också är det
förfeladt att, såsom Ellen Key, söka gifva mer öfvertygande kraft
åt den naturalistiska lyckoetiken genom Goethes auktoritet.
Däremot har Ellen Key utan tvifvel rätt i, att Spinoza gifvit
det mest skarpsinniga och »genomtänkta» försöket att rent
naturalistiskt lösa etikens svåra problem. Hennes egen
framställning af honom är väl dock knappast korrekt. Den
egendomliga kombination af tankar, genom hvilken det först blir
möjligt att tala om etik, ehuru man är naturalist, den är icke
ens angifven. Utan att redogöra för Spinozas lära om de tre
kunskapsgradernä och om den högsta graden såsom samtidigt
det högsta goda, är det omöjligt att ge ett begrepp om Spinozas
etik. Den blir etik genom de tankar, som sammansluta sig till
begreppet om »amor dei intellectualis». Ellen Key behandlar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
