Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
480
Hjalmar Haralds
måste man syssla med, eljest kunna de historiska
personligheternas verk icke rättvist bedömas och enkannerligen Gustaf
Adolfs ej. Vi kunna ej rättvist bedöma den storhetstid han
inledde för Sverige, så länge vi hänge oss åt den inbillningen, att
det var en återvändsgränd slutande i en afgrund —- Poltawa —
han förde oss in i.
Bort med den fatalism i fråga om Sveriges storhetstid, som
aldrig kan komma ifrån tanken, att det måste sluta illa! Bort
med den helt enkelt, emedan den är en lögn. De herrar, som
tågade hem från Fredrikshall och delade krigskassan, ha många
ättlingar i andanom ännu i dag. För dessa är pessimismen, tron att
»det går inte», den enda rätta läran. Det är ju för dem fullgodt motiv
för återtåg och — delning af krigskassan, hvilket man kanske i
flertalet fall är »ideell» nog att endast vilja göra för partiets räkning.
För dessa herrar får Sverige icke ha någon historia, trots att
vi äga en, öfver hvilken Leopold von Ranke plägade utbrista:
O hvad de svenskarne ha för en historia! För dessa
yrkespessimister är enda räddningen att ignorera, ignorera det faktum,
att den varsamma och samvetsgranna forskningens resultat i
det stora hela sammanfallit med hvad folket själft tänker om
sina hjältar. Den nationella instinkten går mera rätt än man
kunåe förmoda. Hemligheten är, att det väsentliga
i’personligheten, det som kännetecknar hjälten, icke ligger doldt i
doku-menternas dammgömmor. Det strålar klart ut som solen, och
ve den som ignorerar det. Straffet är obönhörligt fel på synen,
som det visar sig hos alla dem, hvilka tala om panegyriken i
svensk historia, liksom icke vår historia mer än någon annan
är rik på hårda domar, fällda af folket själft öfver sitt eget och
sina egne. Den djupa folkinstinkten, som varar genom tiderna,
kan icke taga fel. Dagsopinionernas damm hvirflas bort, men
de domar folkets etiska medvetande fällt, de bestå.
Så strålar Gustaf Adolfsminnet ännu med oförminskad glans,
och för denna skola pessimismens dimmor i det närvarande
skingras. Det är glansen af en sol, som »skurit sig ut»
mellan mörka moln. I Gustaf Adolfs första krig vägrade
bonde-menigheter i kortsynt allmogetrots att gå emot Norge, och adeln
gjorde sin rusttjänst så, att konungen i vredesmod skall ha
rifvit dess privilegiebref itu. De trupper, som slogo Tilly vid
Breitenfeld, hade förut icke vågat gå emot honom och måst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
