Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf Adolfs Sverige och vårt
481
tålmodigt tränas att öfvervinna sin skräck för den
oöfvervin-nelige. Det var icke någon lätt väg tillryggalagd mellan den
tid, då den unge konungen — hvilkens tron hvilade på
svenska folkets gentemot hans kusin Sigismund utöfvade urgamla
rätt »att konung vräka» — afvisades från de protestantiske
furstarnes förbund, emedan hans makt syntes inför det ortodoxa
legitimitetsbegreppet alltför revolutionär till sitt ursprung, och
den tid, då han segerrik i Mainz samlade Europas diplomater
omkring sig. Det var ett väldigt språng från de dagar, då
allt Sverige fick betala Elfsborgs lösen såsom tribut till
Danmarks större makt, och till dem, då Gustaf Adolf besegrade
den fiende, som skingrat hären för Danmarks Kristian som
agnar för vinden. Det var seg kryssning upp mot målet i
motvind, tills medvinden infann sig.
Åter äro vi i en period, då vårt svenska ur gått »ifrån tolf
till ett», för att tala med den gamla bitande skämtversens ord.
Långsamt men säkert ha vi på vid pass ett sekel gått urtaflan
rundt. Nyss slets det förbund sönder, som skulle hålla
främmande inblandning borta från folk af samma nordiska stam,
hvilka för sitt lif måste sämjas på vår smala halfö. Nu
proklameras främlingarnes förbund för att skydda vårt broderfolk
mot oss. Då är det godt att veta, att Gustaf Adolfs politik
arbetat sig upp till sin strålande middagshöjd ur liknande elände.
Dylikt kan ske ännu en gång, »ty vi äro och bli hvad vi
vilja»!
Gustaf Adolfsminnet lär oss, att stor politik och små
medel icke stå i motsats mot hvarandra; ur nödvändigheten
föddes de stora planerna. På den tiden satte svensk politik
icke sin högsta vishet i att förblifva neutral, medan
mänskligheten kämpade sina stora strider, och det öde, som gick
öfver den i egoistisk neutralitet rufvande Kristian IV i
Bröm-sebrofreden, visade, att idealpolitiken var den bästa
realpolitiken. På den tiden väntade man icke att kasta sig in i
storpolitiken, tills man »samlat krafter». Storpolitikens uppgifter
trängde för nära på och göra så i alla tider. Så finnes äfven
för vår tid uppgiften att lära Europa, att Sveriges känslor icke
utan vidare offras — »ett ringa offer för Europas jämvikt». Vår
svaghet är intet hinder för den uppgiften. Det finnes ingen
stormakt så stark, att han icke inom år och dag kan stå mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
