Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
266
Fredrik Böök
ningens och de nya idealens seger. Den djupa höstliga
pessimism, som präglar vissa af den utländska naturalismens verk,
möter man icke hos oss, endast den tyngd och bitterhet, som
sysslandet med orättvisorna och samhällsnöden gifvetvis
medförde. Hos Geijerstam är grundstämningen ofta en tungsint
melankoli, hos Tor Hedberg har den en mera negativ karaktär
af glädjelöshet, endast i Ola Hanssons lyrik möter oss ett
djupare anslag af sönderslitenhet och smärta.
Har härmed i ungefärligt öfverslag angifvits, hvilka element
det svenska 80-talet förmådde tillgodogöra sig ur den
naturalistiska strömningen, så återstår att granska de konstnärliga
resultaten af riktningen.
Det lönar sig därvidlag bra litet att förneka, att de måste
karaktäriseras som obetydliga. Hur högt man än kan vilja anslå
80-talets betydelse som allmän brytningstid, dess frigörande
inflytande på det allmänna tänkesättet i politiska, sociala och
moraliska frågor, säkert är att det är ytterst få litterära skapelser af
konstnärlig rang som det kvarlämnat. När Levertin 1897 i en
kritisk tillbakablick (publicerad i Svenska Dagbladet i anledning
af regeringsjubiléet) spanade efter de bestående verken och fann
en viss tomhet, tröstade han sig ined att årens förskönande
patina skulle förvandla åtskilliga obeaktade skapelser till
konstverk af rang. I själfva verket får man vid hvarje förnyadt
sysslande med 80-talslitteraturen ett starkt intryck af motsatt art:
att tiden ohjälpligt blekt böckernas sidor, och att icke mänga
af dem besitta de egenskaper, som kunna tänkas skola rädda
ett verk frän glömskan. Vill man se detta omdöme bekräftadt,
kan man öppna David Sprengels visst icke talanglösa, men
hänsynslöst ensidiga och panegyriska bok »De nya poeterna» och
där öfvertyga sig om, hvilka liflösa och svaga verk den
oinskränkte beundraren af föresals måste tillgripa för att finna
föremål för sin kärlek och entusiasm.
Egentligen är det några af Strindbergs verk som utgöra den
oförytterliga hufvudvinsten af 80-lalels rörelse. »Röda rummet» är
för visso icke något fulländadt och oklanderligt verk; vid sidan af
genial och träffsäker satir bjuder den på åtskillig af en billigare
art, i sin groteska öfverdrift närmast jämförlig med
skämttid-ningshumorn. Men trots detta har »Röda rummet» en sådan
rikedom på lefvande scener, en sådan temperamentels spänn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
