Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sveriges moderna litteratur
267
kraft, att den aldrig kan föråldras. »Hemsöborna» och
»Skär-karlslif» Skola alltid behålla en rangplats på grund af
skildringens åskådlighet och blodfulla styrka, språkets must och salta.
Betecknande är, att Strindberg, som å ena sidan tog så djupa
intryck af den internationella tidsströmningen, som förkunnade
lyrikens och romantikens död, utilismens seger med hela den
exklusiva och glödande hänförelse, hvarmed han successivt
omfattat så många sinsemellan stridande doktriner, att han som
konstnär stod oafhängigare af de estetiska teorierna än någon
annan i kraft af sitt våldsamma, alla regler och föreskrifter
genombrytande temperament. »Röda rummet» har icke
naturalismens omsorgsfullt planerade och sorgfälligt studerade
byggnad, utan det är en öfverströmmande, djärf och spontan
improvisation: det finnes i hela tidsskedet icke någon
samhällsskildring, där författaren stått i ett så personligt förhållande till sitt
stoff. Romanen är, hur mycket den än är ett barn af
naturalismens anda, alldeles genombrunnen af Strindbergs
personlighet, och däri ligger hemligheten af att den gör ett lefvande och
gripande intryck vid sidan af de talrika andra
åttiotalsberättel-serna om en ung mans desillusionering. Strindbergs
oafhängighet tog sig likaledes ett eklatant uttryck i kvinnofrågan, där han,
drifven af individuella instinkter utaf en elementär styrka,
seglade rätt upp mot tidens passadvind med förakt för både Ibsen
och Stuart Mill. Giftashistorierna, de mest utpräglade
tendens-noveller som Strindberg skrifvit, tillhöra dock hans konstnärligt
svagaste verk, en omständighet till hvilken jag senare skall
återkomma.
Vänder man sig från Strindberg, så återstå på sin höjd
några berättelser af fru Leffler, Ernst Alilgren, Geijerstam och
Tor Hedberg, hvilka, utan att äga några som hälst lysande
egenskaper, likväl kunna betraktas som acceptabla
verklighetsskildringar. Den psykologiska uppfattningen kan i dem vara
vederhäftig, men är aldrig frapperande genom djup eller skärpa,
fornigifningen kan vara sorgfällig och solid, men saknar
pregnans och öfverhufvud suggestiva egenskaper. Den öfriga mängden
af romaner, noveller och skådespel lider genomgående af torka
och konstnärlig omogenhet. Det är oftast lätt att urskilja den
tendens, den allmänna idé, som föresväfvat författaren, men
sällan eller aldrig känner man en fläkt af stark och omedel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
