Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till Hudolf Klickens religionsfilosofi
immanent och Iransscendent allt efter den synpunkt, ur hvilket
det betraktas. Huru abstrakt begreppet ’världsgenomträngande
kraft’ än är, säger det dock något. Och hvad särskildt den så
väsentliga tanken om människans ’delaktighet’ i ’das Geistesleben’
beträffar, så är det nästan obarmhärtigt af Eucken att först i en
allra sista del (af samma arbete) lyfta en flik af den slöja, som
döljer detta metafysiska förhållande, hvilket, äfven det, är af
fundamental betydelse för hans lifsåskådning. Tre hundra sidor
har man då genomgått och därunder så småningom hunnit
uppgifva hoppet att få någon närmare aning om, huru han tänker
sig förhållandet. Då öfverraskas man af följande ord:1
’Där lifvet äfven punktuellt vinner en äkta mening och ett sammanhang
med väsendets värld, där kan det trots allt. som hos detsamma är flyktigt
och väsenslöst, icke till sin sista grund uppfattas såsom en förgänglig
företeelse. Där en rörelse till inre enhet och väsentlighet kämpar sig fram i
människan mot all den blotta naturens meningslöshet och allt det blotta
samhällets sken, där höjes människan äfven upp i en ordning öfver tiden och måste
vinna något fäste i denna. Rörelsen till andlighet inom människans sfär
skulle emellertid vara förgäfves och allt egendomligt mänskligt lif blefve en
meningslös motsägelse, om individerna, hos hvilka allena det andliga lifvet
dock ursprungligen frambryter, helt och hållet upplöstes i naturprocessens
ström. Har det andliga lifvet en gång öppnat sig för oss så pass, att det i
oss börjat grundlägga ett själfständigt och egendomligt vara, så skall det också
behålla detta vara. Det sagda innebär icke en anslutning till den sedvanliga
odödlighetstron, som skulle vilja konservera människan med hull och hår i
all evighet och därmed döma henne till en stel enformighets kval, hvilken
väl vore outhärdligare än all det förmenta helvetets pina. Vår framtid ligger
hö[jd i djupt mörker, liksom för oss världen i sin helhet förblir högst gåtfull.
Dock, är en kärna af vårt vara upphöjd i det universella andliga lifvet, och
tillhöra vi genom vårt lifs innersta väsen en evig ordning, så tillförsäkrar oss
detta lifs höjdhet öfver tiden också någon vår varelses höjdhct däröfver.’
»So löst sich jene grosse Krage
Nacl) unscrm zweiten Vaterland,
Denn das Beständige der ird’schen Tage
Verburgt uns ewigen Bestand». (Goethe.) —
Eucken är, som framhållet, ingen de skarpt utformade
tankarnas filosof. Han öppnar visserligen ofta stora perspektiv,
men inom dessa föredrager han i regeln det opreciserade och
sväfvande framför det konturskarpa. Så är det ock något gli-
1 Grundlinjen, s. 308; svenska öfversättningen, som jag
ordagrannt — följer, s. 298.
Del nya Sverige II.
— dock ej alldeles
31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
