Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
432
Allen Vannérus
dande i hans framställning af förhållandet mellan ’die Religion
des Geisteslebens’ och kristendomen.1 Den senare tillmätes den
allra största betydelse. Den bildar enligt Eucken själfva det
centrala historiska faktumet; dock är den ingalunda något, som
tillhör endast historien, utan har fastmer alltjämt och i all framtid
en utomordentlig mission att fylla. Den är nämligen den
karakteristiska’ religionen — såsom Eucken uttrycker sig —, och
människornas andliga lif har alt bli ett alltmer fördjupad! lif i
kristendomens anda.
Den religion, hvars båda grundtankar äro tanken om en
öfver-världslig förnuftsordning och en det ändliga lifvets delaktighet i
denna, betecknar Eucken som den universella. Men denna
religions abstrakta allmänhet påkallar ett komplement, som låter
den få en konkret och lefvande utgestaltning. Detta är just del
karakteristiska’ komplementet, hvilket i sin ordning, som
antydt, måste utgöras af kristendomen.
Men hvilken kristendom? Kristendomen föreligger ju i så många
utvecklingsformer. Månne, så att såga, Jesu egen kristendom? Om denna veta vi
emellertid så godt som intet med visshet, i hvarje fall intet direkt. Men att den
innehållit både åtskilligt af högsta religiösa sublimitet och åtskilligt, som iir
absolut oacceptabelt af den moderna människan, är visserligen sannolikt. Månne
Nva testamentets kristendom? Att särskildt evangelierna utgöra en återspegling
af Jesu lif och läror kan icke gärna betvinas, men oafsedt den nästan
nödvändiga bristen på historisk objektivitet — deras författare voro ju inga
historieskrifvare — och enhetlighet i uppfattningen –- synoptikerna,
Johannes-evangeliet, Paulus — är denna testamentliga kristendom mättad med sa
mycket af helig naivitet, att äfven den icke kan framstå som en normreligton
för alla tiders mänsklighet. Men kyrkans kristendom? Här möta ju dogmerna,
och Kucken själf betonar ej sällan, att ’das Christentum des Geisteslebens* icke
kan vara en i några som hälst fixa dogmer inkapslad religion. Den kyrkliga
dogmatiken har emellertid icke blott preciserat och systematiserat
läroinnehållet, utan ock vidgat det ursprungliga kristliga föreställningssättets vyer.
Så har den i stället för den äldsta kristna tron på gudsrikets nära föreslående
ankomst och tingens underbara härliga förnyelse satt tanken om dessa
förhoppningars verkliggörelse i evighetens värld, och detta hopp representerar af
gjordt en af kristendomens centrala idéer. Men omigen: hvilken kristendom0
Man skulle kunna tala äfven om en de stora kristna teologernas och
filosofernas kristendom. Att just denna kristna spekulation varit’ af allra största
betydelse för den kristna världs- och lifsuppfattningeiis utveckling kan icke
bestridas. Men olikheten mellan t. ex. Augustinus, Thomas ah Aquino, Kant
och Kucken är dock så väsentlig — och kan ju ej annat vara, då skilda bilcl-
1 liauptprobleme, s. 7 (i.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
