Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
444
S. A. Fries
med den ateistiskt tänkande d:r Allen Vannérus finner det
alldeles i sin ordning, att staten positivt bereder sina medborgare
tillfälle att tillägna sig en religiös världsåskådning.
Nödvändigheten af att sådana tillfällen beredas, ja att medborgarne
verkligen få tränga in i den religiösa lifsuppfattning, som i hvarje
fall behärskar den europeiskt-amerikanska kulturen, framgår
äfven däraf, att den förutan skulle en stor del af konstens och
litteraturens mästerverk blifva rent af oförståeliga och den
allmänna kulturnivån sjunka ofantligt. Om icke de härskande
religionsbegreppen blefve inlärda och förklarade, skulle man
stöta på svårigheter, som man kanske sällan eller aldrig
reflekterar på. Om vi t. ex. läsa den dikt, med hvilken nyligen Tor
Hedberg celebrerade kungl, dramatiska teaterns invigning här i
Stockholm, kräfves det ett icke ringa mått af religiös bildning och
kunskap om den bibliska begreppsvärlden för att vi skulle kunna
tillägna oss följande:
Främst jag beträder
den värld, som skapats här af väf och bräder.
En värld, där drömmens sol och måne skina,
och lidelsens och löjets masker grina.
Där skapardagens ljus med mörkret täflar,
och striden mellan änglar står och djäflar.
He n finns här skog och haf och berg och slätter
ocli mänskoboningar och stjärnenätter
och evighet ocli snabba stunder.
Det är en värld af tecken och af under.
Ett snitt af jorden.
Ett kaos än — det väntar blott på orden.
Ty här är vordet
till sanning, att i förstone var ordet.
Dess gudom sväfvar öfver öde vatten,
och på dess bud blir dagen till och natten.
Hvad är väl scenens lif? Likt vågen är det,
som från en kastad sten knappt når till stranden.
Det är ett mynt som präglas utan värdet,
en bild, som brister, då den lämnar handen,
som långsamt format den. Men ordet varar.
Då bilden rifs, det nya bilder väfver,
då vågen dör, det nya vågor bäfver.
Ordet är gåtan, som hvar tid förklarar;
ordet är anden,
som ständigt binds och löses ifrån banden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
