Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Man måste välja 29
afseende är mannen naturligtvis strängt liberal, om han nu
också i den praktiska politiken närmast är–nåja, det är det
som visar sig. Det beror på den s. k. »utvecklingen», som nog
ingenting annat ar än den glidning, som inträder, där alla fasta
hållpunkter saknas.
Hela saken är, att mannen ifråga, eller kvinnan, bär på en
psykologisk hemlighet: det är hela tiden andra, som ha valt
åsikter och positioner åt vederbörande.
Det ligger något retsamt i typen. Typen är stundom
alltför irriterande fin. Jag har sett den med hvitnande vackert
skägg, som en gammal grekisk gudabild med en viss
anstrykning af germansk nobless. Men det som egentligen irriterar är
kanske icke typen själf, utan användningen. Man använder
honom på samhällsskutan såsom gallionsbild. Han får stå där
i fören, ljus och hög och ideel och bildad och frisinnad och
kanske t. o. m. religiös — och passagerarne på kulturskutan
säga: se pä honom! Och det kännes så tryggt och skönt, ty
nu vet man hvaråt skutan går, så länge han står där i fören!
Vackert ock! Gallionsbilden har inte ett dyft att göra med
skutans kurs. Nej, de som sörja för den saken, det är ena
ganska svartmuskiga företeelser, som stå uppe å en vida mindre
synlig plats, men som hålla näfven om en apparat, som hänger
ihop med rodret.
Och hvilka är det, som stå där?
Ja, det vet man kanske inte alltid. Men det är nog alltid
personer, som ha tagit position. Kanhända kunna vi säga, att
det är ett par typer från 1880-talet eller kanske senare. Den
ene kunna vi möjligen med en känd Uppsalaglosa kalla
ver-dandisten. Den andre — ja: kärt barn har många namn. Vi
kunna kalla honom socialisten. Det rycker nog i styrapparaten,
när de fyra händerna skola samverka och man inte riktigt vet
hvem som är starkast: demokraten eller socialdemokraten. Men
i det för lifvet väsentliga, i ställningen till det personliga och
nationella lifvets djupaste frågor, är det nog enhet. — Om de där
båda personagerna skall jag nu närmast inte säga ett enda ondt ord.
Från den s}rnpunkt, som här är på tal, har jag egentligen
ingenting att anmärka emot dem. Ty de ha valt.
I stället vill jag tala litet om en annan typ, som kanske
var född till existensen redan före verdandistens glansdagar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
