Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kyrkomötets veto
61
område, där de ha hvar sin intressesfer, men ännu icke
kommit öfverens om delningen.
Då man principiellt tillerkänner riksdagen den mindre rätten,
såsom innehafvare af den mindre intressesferen, må man
visserligen icke lämna ur sikte att riksdagen hittills varit verklig
rättsinnehafvare på området. Regeringsformens § 87 ställer
nämligen från början kyrkolag i paritet med allmän lag. Men
denna riksdag är den gamla ståndsriksdagen, med prästeståndet
som organisk del och bisittare. Det är den nya
kammarriksdagen, som drabbas af omdömet att vara »mindre lämpligt
sammansatt» som representation för kyrkan. Vid dess sida
ställes alltså kyrkomötet, såsom i detta fall rätter arfvinge efter
hela den gamla representationen; kunde prästeståndet i
kyrkolagsfrågor öfverröslas där, så är detsamma tänkbart äfven för
den prästerliga afdelningens del inom den nya kyrkliga
enkam-marrepresentationen. Den nya riksdagens deltagande har ingen
annan grund än det tillfälliga faktum, att inom svensk rätt
existerar ett område, som formellt heter kyrkolag men reellt är
civillag.
Men om riksdagens ställning i kyrkolagstiftning efter 1866
är principiellt svag, så är den praktiskt stark. Ty denna nya
riksdag öfvertog helt den gamlas ställning som
samhällsrepre-sentation och statsorgan. Som delägare i själfva statsmakten
står den öfver kyrkomötet. Gemensamt med konungen kan
den bringa hela mötet ur världen och tillvaron. Häremot
hjälper icke den nya kyrkomötesförordningens natur af kyrkolag1),
hägnad af mötets veto; ty detta veto själft står i grundlag och
kan af statsmakterna ensamma afskaffas, liksom det af
statsmakterna ensamma skapades. Prästeståndet 1863 observerade
faran vid behandlingen af både förordningen och grundlags-
*) Vetenskapligt uppvisad af Sigurd Hansson (den svenska
kyrkomötes-institutionen, 1900) gent emot S. A. Hedin och A. V. Ljungman, praktiskt
erkänd och tillämpad vid alla ändringar af förordningen (1893, 1903). Icke
desto mindre förspordes opposition både från liberalt (Hammarlund) och
socialistiskt (Christiernson) håll, då K. M:t 1908 proponerade ett uttryckligt
grundlagsbud härom (i § 114), med hänvisning till »hvad hittills varit vedertaget»;
och riksdagen strök bestämmelsen, ehuru konstitutionsutskottet insåg att den
varit endast »af redaktionella skäl föranledd».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
